Slutresultatet av demonstrationerna i Paris är att det inte blir lättare för unga att komma in på den franska arbetsmarknaden. Oavsett vilka synpunkter man har på den franska regeringens smidighet och förmåga att förankra sina förslag i en långsiktig politik är likväl resultatet att en åtgärd som var till för att göra det lättare att komma in på arbetsmarknaden nu inte kommer att genomföras. Det kommer kanske inte främst drabba de unga som nu demonstrerade utan de som demonstrerade i sin frustration över att vara utestängda.
Det är notabelt att SSU´s ordförande för någon vecka sedan i en debattartikel hotade med motsvarande våldsamheter som präglat Frankrike, ett hot som i hennes fall måste tas på allvar, samtidigt som hon skröt med den svenska ungdomsarbetslösheten. Det är med förlov sagt ett skevt perspektiv som visar på isolering från ungas verklighet.
Den nya välfärden presenterade i dag en undersökning som visar att om man tar hänsyn till antalet unga i åtgärder, sjukskrivna och förtidspensionerade på grund av arbetslöshet och de som fortsätter att studera eftersom de inte får jobb är den svenska arbetslösheten uppemot 30%. Det är den situationen som SSU och LO vill kämpa för att behålla och det är det utanförskapet som de franska demonstranterna har slagit vakt om.
Problemet är att det som nu har skett ytterligare har förstärkt den protektionistiska inställning som präglar fransk politik. Anställningar tryggar man genom att lagstifta om att de ska vara för evigt. Resultatet blir en stel arbetsmarknad som inte klarar omställningsbehovet och som skapar arbetslöshet och utanförskap. Det försvårar för det redan reglerade Frankrike att möta globaliseringen och kommer istället att öka kraven på ny protektionism, antingen i form av nya lagar som sägs ge större trygghet, nya bidrag för att bevara det gamla eller nya hinder för utländsk konkurrens. Det kommer inte att ge fler jobb men väl en ännu starkare illusion av att jobbens trygghet sitter i gatans demonstrationer och i arbetsrätten.
Det var en Pyrrhus-seger för den som vill in på arbetsmarknaden och en förlust för dem som vill att fler unga ska kunna komma in på arbetsmarknaden. För Anna Sjödin och Wanja Lundby-Wedin var det en seger för facklig styrka. De har kunnat visa att en hög arbetslöshet för unga kan försvaras om den fackliga makten är hotad utan att man har något någon politik som ger fler unga jobb. Och de hävdar ju att dagens ungdomsarbetslöshet inte motiverar några förändringar av den förda politiken, bara lite fler hyllningar av den. Det är inte lite Crazy Horse över detta.