Hoppa till innehåll

De demonstrerar mot demokratin – inte mot terrorn och dess beskyddare

Det finns en medlemsnation i FN som lever under det uttalade hotet att krossas och förgöras av sina grannar. Grannarna tillhör världens mest grymma och förhatliga diktaturregimer. De mördar och förtrycker sina egna folk och odlar hatet mot andra människor för att vända medborgarnas blickar bort från diktaturens egna misslyckanden att skapa välfärd och framtidsmöjligheter.

De ger ett ekonomiskt, politiskt och moraliskt stöd till fanatiska terrororganisationer som utan den minsta respekt för människovärdet låter självmordsbombare mörda civil vecka efter vecka. Kvinnor och män, små barn och gamla dödas eller invalidiseras genom utstuderat grymma bomber mot skolbussar, caféer, köpcentra och busshållplatser.

Trots att denna situation existerat under decennier vänds inte demonstrationerna mot de diktaturregimer som hotar att utplåna en demokrati, mot terrororganisationerna som mördar eller mot dem som låter terroristerna hållas i skydd av civilbefolkningen. Istället attackeras och fördöms de som lider under terrorn för att de försöker försvara sig mot det extrema våldet och den vettlösa fanatismen. Agitationen och de planerade demonstrationerna mot det israeliska basketbollandslaget som tävlar i EM i Norrköping är ett exempel på det hat som möter Israel också bland sina grannländer.

På fullt allvar finns det de som hävdar att Israel inte borde få tävla i Norrköping eftersom man försvarar sig mot terrorn och angriper dem som leder den. Palestinska grupper här använder sig av samma propaganda som Israel möter bland de diktaturregimer som är dess grannar. Konstigt nog möts de inte av någon kritisk granskning och av frågan om varför de inte demonstrerar mot diktaturerna, mot terrorgrupperna som hindrar freden och mot den palestinska myndigheten som i åratal har underminerat självständigheten genom att tillåta och skydda terrorgrupper inom dess territorium.

Det är uppenbart att stora grupper av vänsteraktivister i Sverige inte kan dra gränsen mellan demokrati och diktatur. De gör sig själva till en del av konflikten mellan Israel och dess grannar. De ställer sig på samma sida som de som kräver Israels eliminering, de riktar ingen kritik mot de palestinska grupper som hindrar freden genom självmordsattentat och terror. Frånvaron av demokrati i arabvärden, som är konfliktens kärna, berör dem inte.

De deltar i stället i hatet och hetsen mot israeler med samma anti-semitiska undertoner som präglar den arabiska och palestinska propaganda som kräver att judiskt blod skall flyta. Det är en skam för Sverige att denna hets mot en demokrati och mot ett folk inte möter mer kritik och avståndstagande än det gör.

Saddam Hussein-regimen understödde under lång tid självmordsbombningar och terror. Man utvecklade missiler och provade biologiska och kemiska vapen med det uttalade hotet att attackera Israel. Man understödde terrorn genom att man utbetalade pensioner till självmordsbombarnas familjer. Det fanns ingen i de grupper som nu demonstrerar mot Israel som reagerade mot detta.

Den iranska regimen har som uttalat mål att förgöra Israel. Man finansierar flera av de terrorgrupper som är verksamma i Libanon, på Västbanken och i Gaza. Det finns ingen i de demonstrationer som nu pågår som krävt att Iran skall erkänna Israels rätt till existens och att man skall stoppa stödet till terrorn.

Syrien har under lång tid varit en ledande makt för att destabilisera regionen. Vid upprepade krig har man låtit sina brigader anfalla mot Israel för att utplåna landet. I dag för 30 år sedan var man skrämmande nära att lyckas i ett överraskningsangrepp. Framförallt i Libanon har Syrien en fullständig kontroll, och tillåter terror som utgår mot Israel. På samma sätt som man nu tillåter terrorister att ta sig över gränsen till Irak har man tillåtit terror mot Israel. Det händer sällan att Syrien möts av det avståndstagande som förtrycket och stödet till terrorn förtjänar.

Den palestinska myndigheten har åtagit sig att stoppa terrorhandlingar som utgår från dess territorium. Det är en avgörande del i färdplanen för fred. Istället har man under lång tid accepterat fanatiska terrorgrupper att bilda sina nätverk, att rekrytera självmordsbombare och att gömma sig bland civilbefolkningen med bombfabriker mitt ibland bostadshus. En förutsättning för en suverän stat är att man har en territoriell kontroll och kan garantera sina egna medborgare och sina grannar säkerhet.

Den palestinska myndigheten har inte misslyckats med detta. Den har låtit bli att göra det, av feghet, av politisk oförmåga och på grund av ovilja. Det innebär att det palestinska området har blivit en bas för en ständigt pågående krigföring långt bortom krigets lagar mot Israel. Små barn i skolbussar ingår i målen för detta krig.

Det är slående att de som under denna vecka i Norrköping demonstrerar mot demokratin Israel inte på något sätt vänder sig mot att den palestinska myndigheten inte stoppar terrorn, att den ger ett passivt stöd till de grupper som står bakom terrorn och att den fortfarande saknar demokratisk legitimitet och den respekt för den enskilde som präglar varje demokrati.

Skall vi i Sverige och i Europa ge vårt stöd till en fredlig process i Mellersta Östern måste vi fördöma terrorn och de grupper och regimer som stöder den, vi måste ta avstånd från diktaturer som i dag är oöverträffade i sin grymhet och hänsynslöshet och vi måste kompromisslöst kräva samma demokrati för araber som för alla andra människor. Det ger en grund för en fredlig process. Inte att man fördömer demokratin och terrorns offer.

Demonstranterna i Norrköping demonstrerar för vare sig fred, demokrati eller palestinsk självständighet. De stöder hatet och våldet. De underblåser konflikten genom att göra sig till en del av den och de skyler över det förtryck och den terror som är det främsta skälet till att utvecklingen mot en palestinsk stat ständigt bromsas. De bör bemötas därefter. Demokratin måste nämligen hållas högt även i vårt land där vi tror att demokratin aldrig ifrågasätts.

Gunnar Hökmark
Riksdagsledamot och ordförande i konstitutionsutskottet