I Dagens Nyheter slår Jonas Sjöstedt fast det vi alla har vetat. Han är inte rädd för att vara populist. Det har länge varit uppenbart. Det han glömmer är att de människor som utsätts för populistisk politik har all anledning att vara rädda. Det är nämligen de som förlorar sina jobb, sitt välstånd och sin trygghet.
Ständiga löften om ökade utgifter och högre bidrag, en politik som bygger på föreställningen att allting är gratis och inget ändligt, att allt kan lovas flera gånger om, har varje gång det prövats kunnat ge en kortsiktig popularitet, inte minst i länder där människor på grund av svåra tider och en hård vardag hoppas på en enkel lösning på vardagens problem och framtidens hot. Populismen är den mest cyniske av alla politiska ledare.
Det var populism och ständiga löften om ökade utgifter som drev Spanien, Portugal och Grekland in i krisen av åtstramningar och drakoniska besparingar, när skattehöjningar underminerat konkurrenskraften, bidragspolitiken jobblinjen och utgifterna statsfinanserna. Spanien och Portugal tvingades av verkligheten men gavs också möjlighet genom nya majoriteter att driva en ansvarsfull politik, motsatsen till den populism som Sjöstedt hyllar, och fick slut på det fria fallet och en början på återhämtning. Samma sak hände i Grekland efter årtionden av ohämmad poulism från många partier. Där lanserades ett sparprogram som började vända utvecklingen men svåra tider gjorde människor utsatta för populistiska löften om att alla problem och den svåra vardagen kunde avhjälpas genom på nytt ökade utgifter, frånvaro av reformer och ökade bidrag. Så vann Sjöstedts vänner i Syriza makten, körde ner landet i diket igen med på nytt stigande arbetslöshet och sjunkande framtidstro. Men så tvingade verkligheten, efter ett förlorat år ännu djupare i krisen, regeringen Tsipras att spara och reformera. Och så vänder ekonomin sakta upp.
I Frankrike och i Italien ser vi samma problem. Flykten från ansvarstagande och flörten med populismen undergräver inte bara ekonomier utan också förtroendet för politikens institutioner. I Sverige såg vi under 1980-talet hur ohejdade utgifter, löften om socialism och kamp mot reformer la grunden för den ekonomiska kris som från den 15 februari 1989, då regeringen Carlsson tvingades avgå när Feldt inte längre ville vara med om ansvarslösheten, för att återuppstå med lönestopp och strejkförbud men med underminerade statsfinanser. Det kom att plåga Sverige fram till 1993 då en ansvarsfull politik på nytt hade vänt utvecklingen.
Det mest anmärkningsvärda med Sjöstedts intervju är de föredömen han hyllar. Det är britten Jeremy Corbyn, amerikanen Bernie Sanders och fransmannen Jean-Luc Mélenchon. De har alla en sak gemensamt. Deras politik har aldrig prövats. De har bara varit populister men deras politik hade gett samma resultat som alla andra populisters.
Det Sjöstedt inte använder som föredöme är den politik som han hyllade ända in i kriserna i Grekland och Venezuela. Där populismen prövades avslöjades den i sin ansvarslöshet och i sitt förakt för demokratins stabilitet.