Frågan om Decemberöverenskommelsen fortsätter att plåga svensk politik. För en lång rad politiska kommentatorer har den socialdemokratiska tanketråden att det bästa är att Socialdemokraterna regerar landet kommit att bli utgångspunkten. För om inte Socialdemokraterna regerar landet öppnas dörrarna, tror man, för främlingsfientlighet och fascism. Därför är man hellre beredd att acceptera en regering under det gamla kommunistpartiets inflytande.
Samma populism och doktrinära politik som Vänsterpartiet hyllat och hyllar världen över är nu utgångspunkten för de krav som Vänsterpartiet till stora delar driver regeringen till att acceptera. På fullt allvar vill den rödgröna regeringen nu lägga ner privat välfärd i en välfärdsslakt som vi aldrig sett motsvarighet till i något modernt samhälle. Vänsterpartiet och regeringen vill tvinga fram en avveckling av 40 procent av öppenvården i Sverige, några av de bästa sjukhusen, 340 000 elevplatser i skolan och nästan 2700 förskolor ska läggas ner.
De ska läggas ner inte för att de är dåliga utan för att de är bra och människor har valt dem. I alla jämförande undersökningar så klarar sig den privata välfärden bättre än den offentliga.
En fjärdedel av hemvården ska avvecklas och en femtedel av platserna i äldreboenden. Inte för att de äldre får dålig vård utan för att de får den vård de själva har valt. Och den når högre kvalitetskrav än den offentliga.
Generationer av elever kommer att tvingas in i köer och överbelagda skolor där ingen kommer våga resa kvalitetskrav bara för att kunna klara kvantiteten. Sjukvård, äldrevård och förskolor kommer att präglas av köer som vi inte hade ens under 1980-talet. Det är ett välfärdskaos vi ser ritningarna till, ett kaos som vi ser överallt där socialistisk dogmatik blir till verklighet. Det är för mig svårt att förstå att Liberalerna och Centerpartiet föredrar detta kaos framför grundlagens ordning för hur regeringar bildas och överlever.
Liberalerna och Centerpartiet vill hålla en regering under armarna som genom sin oförmåga att hantera Transportstyrelsehaveriet visat att man inte kan värna svensk säkerhet. Samma oförmåga gäller också i försvarspolitiken. Liberalerna kritiserar Moderaterna för att ha accepterat för låga anslagsökningar, och jag kan dela kritiken att det är för lågt, men Liberalerna vill ju inte ha en gemensam alliansbudget som skulle kunna ge försvaret det som behövs. Man ser hellre en rödgrön försvarspolitik än alliansens. Sanningen är de hellre ser en fortsatt minskning av försvarsförmåga än att vinna stöd för en alliansbudget.
Samtidigt accepterar både Centerpartiet och Liberalerna en regering som medverkar till en växande utanförskapskris genom att hålla en regering under armarna som motarbetar reformer på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
Den springande punkten för detta är att man inte vill lägga fram en gemensam alliansbudget i tron att en rödgrön regering som faller innebär kaos istället för att de inser att då gäller grundlagens reglerade ordning. Men de vill likväl skapa det som är kaos genom att bryta ut delar av budgeten, genom att rösta emot enskilda statsråd och lägga ändlösa tillkännagivanden, allt med det stöd från Sverigedemokraterna de skyr när det gäller en bättre politik för Sverige.
En gemensam allianspolitik formas självfallet mellan alliansens partier. Det är uttryck för en osäkerhet om idépolitisk identitet om de tror att en alliansbudget leder till en flyktingpolitik präglad av främlingsfientlighet. Det är självfallet alliansen, rimligtvis över blockgränsen med socialdemokraterna, som bör lägga grunden för en realistisk migrationspolitik baserad på öppenhet, reglerad invandring och lag och rätt. Med en allianspolitik kan vi också få en integrationspolitik som öppnar upp arbetsmarknad och bostadsmarknad och som stärker lag och rätt i våra utanförskapsområden. Det är inte alliansen som ska misstänkliggöras för att forma politik baserad på främlingsfientlighet. Det är den rödgröna regeringen som med stöd från SD drev igenom hinder för utländska arbetstagare att arbeta i Sverige, mot alliansen.
Kaos i välfärden, kaos när det gäller företagande, kaos i säkerhetspolitiken från Slite och över Transporthaveriet till försvarets mörka hål, kaos i integrationspolitiken. Samtidigt vill Centern och Liberalerna med stöd från SD rikta misstroende mot statsråd, bryta ut delar ur budgeten istället för att med en gemensam alliansbudget forma en ny politik för Sverige utifrån de regler som Sveriges grundlag ger. Det är inte rimligt. Moderaterna måste nu få kraft att leda en allians som tror på sig själv.