Någon mer moderation verkar nu finnas i budgetfrågan. För en vecka sedan präglades debatten om nästa års budget i parlamentet efter sammanbrottet av förhandlingarna med rådet av en absolutism och stridsvilja där man talade om att förhandla till ”the bitter end” utan att riktigt tänka på att ”the bitter end” inte bara är slutet utan ganska bittert. Och då hjälper det inte vems fel det är eller vems fel man anser att det är. Att inte få en budget på plats till 2011 är inte så farligt, värre är om vi ovanpå alla de kriser som EU befinner sig i, från underskottskriserna på bland annat Irland, eurofrågan, de skilda uppfattningarna om stabilitetspakten till frågan om fördragsändring, lägger en egen självförvållad kris.
Det var desto mer oproportionerligt som att sammanbrottet i förhandlingarna mellan rådet och parlamentet inte handlade om budgeten utan frågor länkade till det framtida budgetarbetet. Nu ser det ut som att det blir en överenskommelse samtidigt som jag noterar att socialdemokratiska företrädare på fullt allvar att en ökning av EU-budgeten med 6% vore mer rimlig, något som jag överlåter till dem att försvara på gator och torg.