Hoppa till innehåll

Budgetar och orosmoln

En förmiddag som för min del har handlat om EU-budgeten samtidigt som Anders Borg i Stockholm presenterar regeringens budget. I debatterna om EU-budgeten dominerar ivern av mer pengar samtidigt som den svenska regeringens möjligheter att föreslå mer pengar till nya områden beror just på att man har förmått minska andra utgifter. Det kommer vara ett av mina skarpa krav inför budgeten 2011 samt långtidsbudgeten att vi nu måste mönstra ut alla de utgifter som inte är de viktiga utan som finns kvar sedan decenniers politiska kompromisser.

I våra överläggningar idag föreslog jag kraftiga minskningar av jordbrukssubventionerna och de regionala bidragen. Jag hävdade att varje utskott som vill ha högre utgifter i första hand ska göra detta möjligt genom att minska andra utgifter, i andra hand måste budgetprocessen säkra att mindre viktiga områden, eller utgifter som bara handlar om bidrag och rundgång som motverkar förändring och konkurrenskraft ska minskas. I en tid då flertalet europeiska regeringar kämpar med stora underskott och besparingsprogram och tvingas höja skatter är det inte ansvarsfullt att tro att viktiga europeiska uppgifter med automatik ska finaniseras med nya intäkter. Mer Europa, som det ibland heter här, kräver inte i första hand mer pengar utan mer prioriteringar.

Den svenska budgeten framstår i det europeiska perspektivet som exotiskt. Långsiktigt minskande skuldbörda, en tillväxt som på nära 5% närmar sig asiatiska nivåer och offentliga finanser som stabila. Det säger tyvärr något om Europa att detta tillhör det onormala. Det beror på en långsiktig budgetpolitik som tvingar fram minskningar för att finansiera ökningar, en förmåga att hålla emot kraven på ökade utgifter för att möta krisen samt en framgångsrik reform av sjukförsäkringen som lett till radikalt minskad sjukfrånvaro. Det har möjliggjort sänkta skatter och fortsatta skattesänkningar men också satsningar på skola och investeringar för nya jobb.

Orosmolnen för Sveriges del hänger mycket nära samman med utvecklingen i Europa och i USA. De stora budgetunderskotten i Europa kommer att prägla det kommande decenniet och den ekonomiska politik som förs. Åtstramningar måste förenas med marknadsreformer som bidrar till ökad tillväxt. Dagens åtstramningspaket måste fullföljas om vi inte ska få nya vågor av bristande förtroende för den europeiska ekonomin. I det perspektivet är den amerikanska utgiftspolitiken ett växande mot den globala ekonomin i allmänhet men mot den europeiska inte minst.

En fortsatt utgiftspolitik som bygger upp en allt större och större amerikansk skuldbörda innebär ett allt större amerikanskt beroende till Kina och internationella långivares förtroende. Det finns i USA en föreställning alltför lite oro för att detta kan ha sina gränser. Under helgen hade jag möjligheten att i olika sammanhang diskutera dessa frågor och slogs av bristen på amerikansk krisinsikt i denna del.

Ett vikande förtroende för den amerikanska ekonomin kan ge minst lika stora chockverkningar som misstron mot den grekiska i somras eller Lehman Brothers konkursen för två år sedan, för att uttrycka det mycket milt. Den dagen som investerare tvekar om den amerikanska ekonomin stiger räntor samtidigt som trycket på euron som reservvaluta kan skapa nya problem. I det här perspektivet är diskussionen om de internationella valutakurserna en återvändsgränd som riskerar att flytta fokus från det som är problem som kan åtgärdas både i Europa och USA, nämligen behovet av strukturella reformer och ansvarsfull budgetpolitik.