Så avgår då Gordon Brown som partiledare, en post som han väntad på i åratal för att bli premiärminister. Och som han aldrig lyckades vinna i ett val. Nu avgår han för att öppna vägen för en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.
De har som en förutsättning krävt en regering utan Brown och även om valutslaget visade att det brittiska folket sa nej till en regering med Brown kan Labour och andra hävda att det sker en förnyelse som svarade mot väljarnas krav med en ny Labourledare och en koalition med liberaldemokraterna, inte minst om det innebär att man också går in i en uppgörelse för att etablera ett nytt valsystem.
Det är en uppgörelse som också skulle ha de liberaldemokratiska gräsrötterna med sig långt mer än vad en koalition med ärkefienden Tories skulle. Det som talar för en koalition med Tories är nödvändigheten att hantera budgetunderskottet och det faktum att Tories blev största parti, men det är ingen tvekan om att partitraditionen inom Liberaldemokraterna lutar mot Labour.
När Brown väljer att avgå nu är det för att föra in Labour i förhandlingarna om en ny regering. Om inte liberaldemokrater och Tories bokstavligen inom de närmaste dagarna lyckas komma överens om budgetpolitik och valreform så kan det andra alternativet snabbt ta överhanden. Det blir de en regering som kommer vara svagare i budgetåtstramning med de konsekvenser det får även för det bredare europeiska perspektivet. Det brittiska underskottet är det största i procent och i en av de största ekonomierna.