Tidningsrubriken ”Oväntat valresultat chockar britterna” säger något om hur valresultatet har chockat svenska medier. Britterna torde nog inte vara så chockade. Det var ju trots allt de som röstade. Det är knappast så att det brittiska folket i chock över vad resultatet chockat frågar sig ”what have we done!” De allra flesta som röstade var nog medvetna om att de själva eller många andra skulle rösta på Conservatives.
Det är heller inte en så radikal tanke. När regeringen Cameron bildades 2010 var det efter att Storbritannien hade körts djupt ner i krisen av en politik som till stora delar var den som Labour nu gick till val på. Ökade bidrag och höjda skatter med en flexibilitet om större underskott. Resultatet av den politiken chockade britterna, som då var ett av de länder som var djupast i den ekonomiska krisen. Uppenbarligen var många brittiska väljare om inte chockade inte bekväma med, för att uttrycka det milt, en repetition av samma politik.
De svenska medias reaktion är inte enhetlig men det finns en övergripande chockstämning som vi sett många gånger innan i utländska val där utlänningar väljer att rösta annorlunda än vad den svenska mediaparadigmen säger. Reagan chockerade inte amerikanska folket men väl svenska media, att han kunde vinna val. Samma Thatcher vars valsegrar nästan inte erkändes av de svenska mediareaktionerna.
När grekiska Syriza vann valet i Grekland på uppenbart ansvarslösa och populistiska löften om att upphäva sparpolitiken, avsluta lånebetalningar och höja löner och bidrag chockades inte svenska media, snarare hyllade man den socialt progressiva politik som nu kunde följa, oavsett att det var just denna typ av politik som raserat social välfärd och tillväxtmöjligheter. Det var som om det fanns en tro att besparingarna och reformpolitiken som då hade lett Grekland in på rätt väg kom utifrån intet och inte ifrån att spenderpolitik hade kört in väggen och gjort slut på de pengar som Grekland inte hade utan redan då hade lånat.
Kanske är det just detta, tron att politik och ekonomi drabbar länder som ett slag ifrån ovan, att välfärd är något som bara finns och lägre bidrag och löner beror på att någon inte vill använda denna välfärd av politisk småsinthet. Därför har vi sällan sett media, eller så många andra för den delen heller, kritiskt granska den politik som för länder in i kriser, med ökade utgifter, höjda bidrag och växande underskott. Den typen av ansvarslöshet och oförmåga betecknas ofta som socialt progressivt och baserat på omtanke medan kritiken drabbar dem som måste hantera en situation där inga pengar finns, när någon annan gjort av med dem. Många gånger har vi läst och hört svenska media intervjua och lyfta fram besparingsåtgärderna och de sänkta bidragen i en bild som gett ett nedmonterat välfärdssamhälle.
Kanske är det därför svenska medieredaktioner är så chockerade att de tror att valresultatet i Storbritannien chockade britterna.
Att någon annan än britterna själva bestämde åt britterna att de skulle ha en regering som fullföljer besparingar och budgetsanering och samtidigt fullföljer en politik som gett 2 miljoner fler jobb, högsta sysselsättningen sedan man började mäta, växande löner och en minskad arbetslöshet. När det politiska paradigmet handlar om bidragens storlek och deras tillväxt som en funktion av om en politik är socialt progressiv och skapar välfärd finns inte petitesser som utvecklingen av jobb, sysselsättning, skatteinkomster och välfärd med. Men britterna röstade för välfärd, ökade skatteintäkter, fler jobb, tillväx och stabila finanser. Det chockerande är att svenska media i så stor utsträckning sitter fast i en 1970-tals karta över hur politik presenteras.
Däremot är det sant att många britter blev glatt överraskade över att det var så många andra som också ville fullfölja välfärds- och jobbpolitiken. Det beror på att den mediala bilden även i Storbritannien var en annan än den verklighet de flesta såg framför sig. Det gapet borde chocka media som sådant. Conservatives framgångar fick en omfattning som man kunde se i valkampanjen men vars omfattning överraskade oss alla. Utan att vi blir chockade.
Med detta gnäll mot media sagt vill jag gärna säga att detta inte gäller alla men alldeles för många. Jag chockas ständigt över detta.