En dag som för min del kommer att handla om kärnkraftssäkerhet och den slutliga utformningen av mitt förslag på parlamentets beslut, varvat med fortsatta förhandlingar kring parlamentets svar om den ekonomiska återhämtningsplanen, tänkte jag när jag forsade fram längs stadens gator, alltmedan morgonens frost gav de snabba joggarskorna ett fast grepp.
Själv tycker jag detta var ett relativt snyggt sätt att påtala att jag var ute och sprang i morse, även om jag misstänker att medarbetare kommer ha en annan uppfattning.
När det gäller den ekonomiska politiken ur krisen vädrar de som nu vill se en större roll för staten morgonluft. De menar att det faktum att stater har fått gripa in för att rädda banker är ett uttryck för att staten behövs i en mer aktiv roll i den ekonomiska politiken. De glömmer att det faktum att vi nu ser är att stater behövs för att gripa in när det finansiella systemet står i kris är just bara ett belägg för det som vi alla vet, att stater behövs när kriser uppstår och när det gäller finansiella frågor är lender of last resort.
Men att från det gå till att behovet av staten i kriser också leder till att staten ska styra över en större del av ekonomin är lika meningsfullt som att hävda att polisen ska styra kommunen om den får rycka ut på grund av många inbrott, att sjukhusen ska styra landstingen på grund av att många behöver sjukvård eller försvaret ska spela en större roll i samhällets utveckling eftersom det måste gripa in vid kriser.
Skälet till att staten har det slutliga ansvaret är att staten också disponerar över de slutliga resurser som beskattningsmakt och tvångsmakt innebär. Det är inget argument för att staten ska styra mer över investeringar, däremot är det ett argument för att vi behöver utveckla våra finansiella institutioner till den verklighet som är dagens. Det ställer krav på en europeisk och global struktur för övervakning. Men jag kan inte påminna mig om att de som nu mest ställer krav på att staten har gåt in har talat mest för europeiskt samarbete.