En tidig morgon på väg till Bryssel. Där väntar bland annat förberedelser inför nästa Strasbourgsession, en start på arbetet med Europaparlamentets Kroatiendelegation som jag är ordförande i, med de möjligheter det ger till att följa och driva på förhandlingsarbetet. Eurochambers, de europeiska handelskamrarna har möte med paneldebatt om närlngslivets villkor, arbetet med lagstiftningen om så kallade alternativa investeringsfonder kräver en lång rad möten och så leder jag på onsdag ett seminarium om kärnkraften i Europa för att inte glömma European Enterprise Institutes seminarium om hur Europa kan förändras. Det finns mycket som sker nu även om politikers intresse tenderar att rikta sig mot Prag och frågan om Vaclav Klaus kommer att signera fördraget eller ej.
I den vecka som var fick president Obama fredspriset av norska stortingets nobelkomitté. Det är väl ingen som riktig förstått varför, även han själv var lite fundersam, som om detta var en kidnappning till ett TV-program. Men uppenbarligen har våra norska vänner imponerats av att han vill väl och vill mycket förutom att han är amerikansk president. Så tänkte nog inte Nobel. Hanne Kjöler skriver i DN på ett klokt sätt om hur detta förminskar fredspriset.