Bostadsbristen i Sverige beror mer än något annat på bristen på bostäder. Precis som i Dumboms leverne, där den förvånade insikten handlade om att Gud hade varit så vis att lägga floder nära stora städer, förbluffas likväl många över det faktum att priser stiger, bostäder saknas och köer växer på den svenska bostadsmarknaden. Det är bostadsbristen som ger de höga priserna på bostadsrätter och på villor och det är bostadsbristen som leder till en andrahandsuthyrning med hyror som många blundar för.
I Bryssel är lagstiftningen kring uthyrning marknadsorienterad medan taxitrafiken är kraftigt reglerad. Som av en tillfällighet råder det ingen brist på hyresrätter eller bostäder på den avreglerade marknaden medan den reglerade taximarknaden dras med i stort sett samma symptom som den svenska bostadsmarknaden, bara med väldigt mycket mindre konsekvenser för den enskilde och för samhället.
Vi har en dysfunktionell bostadsmarknad som fungerar som alla andra reglerade och planhushållade marknader. Köer, korruption, svarta marknader, svarta hyror, gräddfiler för maktens närstående och brist på bostäder. Det är framförallt två symptom som är allvarliga. Den ena är självfallet prisbildningen. Den andra och mest fundamentala är att det saknas bostäder.
Men till en dysfunktionell bostadsmarknad hör också en dysfunktionell debatt om bostadsmarknaden. Svaret på de stigande priserna på bostadsrätter är att göra det dyrare för människor att bo där. Det är nämligen konsekvensen av det mest vanliga förslaget för att bemöta de stigande priserna, som alltså beror på bristen på bostäder, nämligen att avskaffa avdragsrätten för räntor till lån för boende.
Det har blivit till en åsikternas faktoid där förment insiktsfulla tror sig vara lite mer klarsynta än andra om man förespråkar avvecklad avdragsrätt för bostadslån. Men lika populärt bland de insiktsfulla som på något sätt fortfarande förundras över bostadsbristens konsekvenser är att lagstifta om hur mycket man ska få låna och hur mycket man ska amortera. Och sedan har vi dem som menar att man måste återinföra fastighetsskatten för att få hejd på bostadsmarknadens prisutveckling.
En gemensam nämnare för alla dessa förslag – som har vuxit fram som ett svar på den stigande prisutvecklingen – är att de inte på något sätt leder till ökad produktion av bostäder. Genom att de är reformer för att påverka prisutvecklingen istället för att underlätta bostadsbyggande kommer de heller inte att påverka prisutvecklingen annan än marginellt och temporärt. Så länge bostadsbrist råder kommer nämligen priset på bostäder att öka och om man reformerar på ett sätt som förstärker problemet så underlättar man självfallet inte problemets lösning.
En avskaffad avdragsrätt kommer tvärtom leda till än högre kostnader för dem som vill bygga villa och kommer att dämpa byggandet av nya småhus.
En annan gemensam nämnare för dessa förslag är att de gör det svårare för människor med låga inkomster eller som står utan egna förmögenheter att komma in på marknaden. Det minskar i och för sig trycket på bostadsmarknaden men minskar inte bostadsbristen. Samtidigt kommer en betydande efterfråga kvarstå, och växa, på de alltför få bostäder som finns. Migrationen liksom inflyttningen till våra storstäder leder till ständigt fler som vill betala för att få någonstans att bo.
Prisutvecklingen i denna del stimuleras mer än något annat av den extrema räntepolitiken som gör det lätt för den som vill och kan att låna och som frigör pengar, och som gör placering i en dyrare bostad till en bra placering för den som har något att placera.
Det vill säga; den bostadspolitiska debatten kring bristen på bostäder handlar om förslag som får två konsekvenser. För det första blir det dyrare att bygga nytt. För det andra blir det dyrare att bo. Det finns i detta inte någon som helst påverkan i rätt riktning vad gäller bristen på bostäder. Hyresregleringen och planbyråkratin kring byggande består däremot.
I debatten kring bostadsmarknaden och skattepolitiken i allmänhet finns också förslaget om att återinföra fastighetsskatten. Även detta förslag framförs som att man har en särskild intellektuell klarsyn om det nödvändiga i strid med det som anses vara populistiskt att vara mot fastighetsskatt. Men även fastighetsskatt har som främsta funktion att göra det dyrare att bo. Det motverkar självfallet byggande av nya bostäder men har också en funktion att driva bort människor från ett boende man har gjort till sitt.
På det viset har det en omvänd effekt till flyttskatten, som innebär att man betalar reavinstskatt bara för att man byter bostad, som en gång infördes i tron att detta skulle leda till en bättre bostadsmarknad. Den har lett till en kraftigt minskad rörlighet på bostadsmarknaden. I kombination kommer en införd fastighetsskatt leda till att fler, framförallt äldre, tvingas flytta, och när man gör det förlorar mer pengar när man tvingas byta. Debatten om fastighetsskatten har fått en förment teknokratisk tanke att överordnas något som borde vara skattepolitikens främsta utgångspunkt: nämligen vad som är moraliskt rätt och riktigt när vi beskattar människor.
En återinförd fastighetsskatt kommer inte att leda till en bättre fungerande bostadsmarknad utan tvärtom till sämre fungerande familjeekonomier. Det grundläggande motivet för fastighetsskatten sägs vara att den är en stabil inkomst eftersom den inte siktar in sig på rörliga skattebaser, det vill säga skattebaser som kan flytta utomlands. Även detta är en förment klarsyn som präglas av dimmiga föreställningar.
För det första är ett moraliskt och politiskt problem med fastighetsskatten, så som den såg ut och så som den tänks återinföras, att den inte beror på vare sig intjäningsförmåga eller konsumtionsutrymme. Den siktar bara in sig på det som är fast och inte kan flytta.
För det andra: om vi i Sverige inte kan klara skattefinansiering av offentliga utgifter genom att beskatta inkomster och konsumtion så är vårt problem oändligt större än att hitta fastbyggda skattebaser. Om vi i Sverige inte har en tillväxt, arbetstagare som får lön, företag som går med vinst, investeringar som är lönsamma och en konsumtion som kan beskattas hjälper det inte att vi beskattar fastigheter för då kommer det inte bo någon i dem eller de kommer att få ett kraftigt sjunkande värde. Men den stora bostadspolitiska utmaningen är ju den omvända, fler och fler vill bo och arbeta i Sverige och framförallt i våra storstäder. Och fler och fler har ett större utrymme för konsumtion.
Tron på att de framtida skatteintäkterna behöver en fastighetsskatt bortser från den grundläggande förutsättningen för framtida skatteinkomster, nämligen en ekonomisk utveckling av jobb, arbete, företagande, investeringar och lönsamhet. Det är i och för sig sant att den rödgröna regeringen i dag anser att vinst är stöld, företag något som måste begränsas och arbete något som ska beskattas ännu mer. Men oavsett detta så kommer det inte finnas någon bas för skatteuttag om vi inte har människor i arbete och i företagande i Sverige även om vi väljer att beskatta fastigheter.
Ett problem med en återinförd fastighetsskatt är att den som andra skatter på fastighetsmarknaden stör marknadens utveckling. Men den stora är att den bygger skattefrågan på en rationalitet som är falsk och bortser från att skattepolitik måste utformas utifrån vad som är politiskt rätt och moraliskt riktigt.
Det vore bra om den svenska bostadsdebatten kom att handla om bristen på bostäder istället för olika medel för att göra det svårare att bo. Städer ligger vid stora floder för att de vuxit fram kring dem, bostadsbristen beror på bristen på bostäder. En återupprättad bostadsmarknad är viktigare än en återinför fastighetsskatt och en skendebatt som leder till ökade kostnader för boende. Sverige behöver en avreglering av bostadsmarknaden och en sund penningpolitik som stimulerar sparande och investeringar.