Debatten om barnfattigdom har fått sig en tankeställare i veckan. Uppdrag Granskning kan lika lite som någon annan ge en heltäckande och balanserad bild av den svenska verkligheten, det brukar heller inte vara programmets ambition om man ska uttrycka det milt. Men man visade skickligt en sak, nämligen att ett antal organisationer som vill hjälpa barn skapat en bild av verkligheten som inte stämmer med verkligheten. Och det hjälper inga barn.
Därmed har de misslett den sociala politikens inriktning och prioriteringar liksom den politiska debatten. De har låtit en schablon skyla över andra sociala problem som kräver en mer nyanserad och kanske också svårare debatt. Det borde leda till funderingar bland alla de i den sociala politikens kraftcentrum som oförbehållsamt har köpt denna problembild och bland de media som glömde att kritisk granskning sägs vara deras paradgren.
Oavsett hur problemen ser ut för barn i Sverige, och det kan finnas många sätt att tolka den, så handlar det likväl inte om en massfattigdom som media och organisationer har tävlat om att beskriva. Uppgifterna om tusentals och åter tusentals barn som på grund av fattigdom svälter, som saknar kläder och som inte kan läsa i skolan på grund av att deras föräldrar inte har råd med glasögon stämde inte med den verklighet som människor lever i. Därmed sveks de barn som av andra skäl än massfattigdom är oroliga för om de får mat, blir utan kläder de behöver och som skulle behöva glasögon. Att de inte kan räknas med de stora siffrorna gör inte deras situation lättare.
När verkligheten nu inte såg ut som många ville att den skulle se ut faller också den politik och de åtgärder som skulle drivas fram som lösningar. Det är svårt att lösa politiska problem som i verkligheten inte ser ut som man föreställer sig. Lätt stötande är av just detta skäl alla de besvikna reaktionerna över att det inte fanns en kvarts miljon barn som levde i fattigdom. Där det normala borde vara en lättnad över att så många inte har det så svårt skymtar det bland vissa kommentarer en vilja att en större fattigdom hade varit ett bra argument för den politik man vill föra.
Det allvarliga i ivern att proklamera ett stort och brett fattigdomsproblem är att det i det svenska samhället finns både barn och vuxna med problem som inte har att göra med de stora politiska projekten, de stora bidragslösningarna och de stora åtgärdsprogrammen. Problem som inte löses genom höjda bidrag och höjda skatter eller nya lagar, hur mycket många politiker än tror att alla problem kan lösas på det viset.
Det handlar om barn som far illa på grund av sin uppväxtmiljö, där arbetslöshet skapar osäkerhet eller där föräldrar av olika skäl inte kan eller orkar ta sitt ansvar. Människor kan ha svårt att klara vardagen utan att det beror på fattigdom i vårt samhälle och barn blir särskilt utsatta. Det är problem som faller bortom de stora bidragslösningarna och den omfördelningsdebatt som så många vill ha som lösning på alla problem.
Ibland är det ett socialt problem som ställer krav på sociala myndigheter, ibland handlar det helt enkelt om vikten av nya jobb och i andra fall om föräldrars ansvar på ett sätt som står bortom politikens räckvidd och kräver människors engagemang.
Men det handlar inte om att bekämpa fattigdom som ett utbrett samhällsfenomen eller om lösningar i form av höjda bidrag och höjda skatter. Det handlar istället om en social politik som kan se till enskildas problem och som kan utformas därefter. De stora lösningarna når nämligen inte fram till dem som hamnat utanför de stora systemen. Det kräver däremot ett samhälle där fler får jobb, där fler behövs och där fler kan ta ansvar och där personligt engagemang kan utvecklas. Och det kräver en bild av verkligheten som inte snedvrids av propagandaskäl.