Bättre än bra
av Gunnar Hökmark
Bland de roligare stunderna man kan ha i en familj är att titta på fotografier från förr. Glatt kan man skratta åt de befängda personer som man då känner igen, men med alldeles vansinnigt stora glasögon, gigantiskt breda slipsar och märkligt korta kjolar.
Mönstret på klänningarna och frisyrerna med permanentade lockar eller uppåtslickade vågor gör att samtliga glada betraktare, även de som själva är fotograferade i sin ungdoms dagar, ställer sig frågan: hur kunde de se ut så? Ännu roligare blir det när man sedan tar fram de gamla glasögonen, antingen de är stora och fyrkantiga eller små och runda à la John Lennon, och provar dem på nytt, kanske tillsammans med en eller annan kvarbliven slips eller klänning. Det som då var så rätt är så fel nu.
Faktum är att man behöver i bland inte behöver gå långt tillbaka i tiden för att finna anledning till dessa skratt över modets växlingar och hur omodernt det som en gång var på topp kan bli. Det är ju det modet vi har nu som är rätt. Så rätt.
Den eftertänksamme kan dock slås av en eftertanke. Om vi i dag skrattar så gott åt modet för tio eller tjugo år sedan, kommer vi och andra skratta lika glatt åt oss? Kommer våra slipsar, skjortkragar, klänningsmönster och glasögon se lika töntiga, klumpiga eller fula ut som vi i dag tycker om modets utryck för något eller några decennier sedan?
Svaret är ja. Trots att vi i dag anser att vi befinner oss på mänsklighetens absoluta höjdpunkt vad gäller mode – med objektivt sett korrekta och rimliga färger av just det slag som man bör använda sig av, mönster som framhäver just rätt typ av egenskaper och former, bredder och längder som just är ett uttryck för en mer tidlös och evig stil, på en nivå av stil långt ovan den kortsiktigt vulgära – kommer vi ha ett annat mode redan till våren som gör att dagens kommer framstå som lite efterblivet eller i bästa fall användbart som fritidskläder i skogen.
När det gäller modets växlingar finns det inget som är rätt eller fel trots att vi vid varje given tidpunkt drabbas av tidsandans övermod i tron att vi nu har nått just höjdpunkten av smak och kvalitet. Bara det faktum att det som en gång var så rätt och sedan så fel kan bli så rätt på nytt understryker att det som vi är som mest nöjda med ständigt kan ersättas med något annat som ännu bättre ger uttryck för vår självbild och vår tidsanda.
Det intressanta är att vi trots dessa ständiga växlingar, som vi väl känner till, ständigt invaggar oss i tron på att det som nu är, är det rätta och det mest balanserade som egentligen all tidigare utveckling har varit en valhänt ansats fram emot. Trots att det inte finns något som är så föränderlig som just modet upplever vi detta åter och åter igen. Och skrattar åt de gamla korten, precis som andra kommer att skratta åt oss en gång.
Det som drabbas oss när det gäller modet är ett uttryck för något vidare och mycket större. Varje tid har en tendens att tro sig om att vara den yppersta tiden i den mänskliga utvecklingen. Bättre än så här kan det inte bli. Nu har vi äntligen kunnat summera och lägga alla våra erfarenheter till rätta till en modell, ett beslut eller en teknik som faktiskt är det moderna, tycks vi ständigt intala oss själva. Vid varje givet tillfälle tycker vi oss stå på mänsklighetens högsta krön av utveckling.
Det är högst naturligt att vi känner och inbillar oss detta. Vi kan ju se det som har varit men det som kan bli är som bäst en fantasi eller en idé som har betydligt vagare konturer och som dessutom aldrig kan omsättas till sin faktiska och egentliga betydelse för människor och för samhället.
Det är därför som chefen för det amerikanska patentverket en gång kunde säga att nu var alla uppfinningar gjorda, precis som chefen för IBM en gång kunde konstatera att världen bara skulle behöva fem datorer. Eller att människor långt längre tillbaka i tiden kände att pergamentrullen var en utomordentlig idé som slog allt tidigare och som knappast kunde överträffas. Och motsvarande fenomen ledde andra fram till att om alla människor skulle ha telefoner skulle nästan hälften av befolkningen behöva sitta och koppla samtalen i de manuella växlar som en gång var tidens teknologiska höjdpunkt. Eller att all världens koppar skulle gå åt till att förbinda all världens telefoner och datakommunikation om den fick fortsätta att växa, eftersom kopparledningen en gång var ett oöverträffat medel för tele- och datakommunikation.
Vi har nämligen svårt att tänka oss något som är bättre än bra.
Inte minst om det som är bra är bättre än det som en gång var bra.
En gång i tiden hämtade vi mjölk i en spann. Min bedömning är att människor var rätt nöjda med denna teknologi för mjölkdistribution. Ända tills någon utvecklade mjölkspannen med lock. Människor ansåg detta var en klar mjölkdistributiv förbättring och var nöjda med denna innovation som gjorde livet lite enklare för mjölkbäraren. Men så kom någon på att man kunde ha mjölken i glasflaskor som var dimensionerade lite mer efter konsumtionen i det enskilda hushållet. Även detta ansåg man vara bra. Faktum är att jag tror att det var väldigt få som på sin tid klagade över mjölkflaskans gammalmodighet och ställde krav på nästa steg i utvecklingen. Men så kom tetrapaken och människor i gemen tyckte detta var mycket modernt och bra och var nöjda med denna modernitetens triumf över mjölkflaskan. De flesta upplevde nog, även om tanken kanske inte utformades så tydligt, att detta var höjdpunkten i mänsklighetens utveckling vad gällde mjölkdistribution. Men så kom brik-paken och den är vi nöjda med och tycker är bra. Men ingen tror väl att den är höjdpunkten och slutet på historien?
Samma sak har skett när det gäller mobiltelefoner.En gång i tiden vägde de 50 kilogram och installerades i bilen eller båten. De var så pass dyra att det fanns väldigt få mobiltelefonanvändare, varför ingen egentligen trodde detta skulle bli en teknik av någon större omfattning. Snarare skulle den vara till för mycket speciella situationer och mycket välbärgade personer som av något skäl ansåg att det var nödvändigt att kunna ringa från bilen eller båten.
Men så kom lite mer kånkbara mobiltelefonset som man kunde bära med sig, om än med böjd rygg. Det var likväl en så pass fascinerande utveckling att det var svårt att förstå hur man skulle kunna utveckla denna teknologi så mycket mer. Men så kom Ericsson Hotline med en storlek som vi i dag närmast skulle jämföra med en tegelsten. Men den gick att stoppa ner i byxfickor, om de var stora eller töjbara, eller clippa fast vid bältet. De var definitivt en höjdpunkt på mobiltelefonens utvecklingskurva, som också la grunden till Ericssons initiala framgångar på mobiltelefonmarknaden. De flesta ansåg nog denna teknologi var bra och missnöjet med storleken var obefintlig eller i alla fall högst begränsad. Men så kom ännu mindre telefoner, som även om vi i dag närmast anser dem höra hemma på ett museum likväl ansågs vara så pass bra att ingen direkt ansåg sig kunna vara missnöjd. De var bra. Och så vidare. De mobiltelefoner vi i dag har anser vi nog vara bra. Men ingen tror väl på allvar att dagen mobiltelefoner är höjdpunkten på mänsklighetens utveckling av mobiltelefoner.
Den viktiga poängen med dessa reflektioner är att kapitalismens och marknadsekonomins främsta förtjänster inte är att de producerar billigare och bättre varor. Eller att vi kan välja mellan billiga och dyra. Bättre och sämre kvaliteter. Olika sorter eller olika färger. Allt detta är bra och tillhör marknadsekonomins förtjänster, liksom effektiv resurshållning och som det heter allokering av resurser och investeringar.
Men den allra största förtjänsten är att den gör det möjligt för alla att göra bättre än bra. Bättre än vad någon tycker är tillräckligt bra.
Denna förtjänst är ett uttryck för ett värde som är djupt förankrat i det mänskliga samhällets viktigaste och mest civiliserande del, nämligen att vi kan göra bättre än bra för de våra, bättre än bra när vi bryter nya vägar och testar vår fantasis begränsningar, när vi komponerar musik, skriver poem, eller tränar höjdhopp, när vi uppfinner eller