På väg hem från Strasbourg får jag åter tillfället att efter morgonens webbläsning fördjupa mig i de svenska tidningarna. Saudiaffären är milt talat dominerande, och det är inte avtalet utan affären som det handlar om.
Det mest bekymmersamma för svensk del är att regeringen inte verkar ha vetat vad den ville, vad den gjorde, vad som hände och vad som hänt. Det är en förvirringens kavalkad som präglar tidningarna. En minister hävdar att beslutet varit taget sedan länge. Statsministern att det varit under beredning under lång tid fram tills beslutet i förgår men hävdar samtidigt att det fattades för en tid sedan. Miljöpartisterna hävdar att de inte tvingat fram några krav men låter media förstå att man triumferar över att man vann. En minister, som var nere i Kairo och vände för att hålla ett av de mer beskedliga talen om mänskliga fri- och rättigheter menar att så här går det när man talar ut om dem. En annan säger att det är normalt att man säger upp avtal och att det hela inte är särskilt allvarligt.
För det första är Sveriges uppslutning bakom mänskliga fri- och rättigheter ingen ny sak. Vi är och ska vara ett land som med styrka driver mänskliga fri- och rättigheter, gentemot enskilda länder och genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. Detta är ingen innovation som följer av Margot Wallströms utrikespolitik.
Den har än så länge bara präglats av att hon tillsammans med Stefan Löfven har kampanjat inför arabvärldens och Afrikas mer brutala diktaturer där frågan om kvinnors rättigheter på sin höjd är deklamatorisk. Det planerade talet i Kairo var mer lågmält om förtrycket av kvinnor i dessa länder än vad som är rimligt även inom diplomatins ramar. Hon nämnde inte förtrycket, bara att kvinnors rättigheter är bra, som om detta vore en gemensam uppfattning för de församlade, vilket inte får någon arabisk ledare att lämna rummet. Det är en myt att det var att modigt tal. Men det var ett tal som ingick i ett mönster av inkonsekvens, från kampanjarbetets röstvinnande försonlighet till plötsligheten inför svenska media.
Samtliga svenska regeringar har i modern tid varit tydliga med att vilja hävda mänskliga fri- och rättigheter liksom kvinnors och mäns lika rätt. Karin Söder gjorde det. Margareta Af Ugglas gjorde det. Lena Hjelm-Wallén gjorde det. Anna Lindh gjorde det. Carl Bildt har gjort det, visserligen ofta med sura kommentarer om Sveriges starka röst från diverse socialdemokratiska Europapolitiker. Olof Palme gjorde det utan att det förhindrade Indienaffären. Göran Persson gjorde det utan att det förhindrade Saudiavtalet.
Det kan visserligen sägas att kritiken mot arabvärldens brutala diktaturer ofta har hamnat i skymundan för kritiken mot deras enda demokratiska granne staten Israel. Många gånger har socialistiska regimer och så kallade progressiva enpartistater fått leva i skuggan för den svenska kritiken. Kritiken mot Sovjetunionen tystades ofta ner. Men det förtar inte att Sverige har varit och ska vara en stark aktör för mänskliga fri- och rättigheter.
Att hävda mänskliga fri- och rättigheter liksom lika rätt för män och kvinnor är inte en ny svensk företeelse. Det har utförts mer eller mindre konsekvent beroende på övergripande utrikespolitiska mål och tyvärr ofta också ideologiska hänsyn.
Något nytt är det inte. Margot Wallström har däremot gått i täten för att Sverige ensamt, ensidigt och utan krav på en fungerande statsbildning skulle godkänna en stat där makten utövas genom rättslöshet och frånvaro av val och där kontrollen över en stor del av territoriet upprätthålls genom sharialagstiftning och.
Kvinnorna i Gaza blev de första som förlorade på Wallströms nya utrikespolitik. Det är därför även en myt att Sverige nu har gått i tåten för att slå vakt om mänskliga fri- och rättigheter i arabvärlden. Så sent som i dag röstade vi i Europaparlamentet om en rapport över den gemensamma utrikespolitiken inom just dessa frågeområden.Det har präglat europeisk politik, det har präglat amerikansk och det har präglat svensk. Man uppfinner inte ljuset för att man öppnar ögonen.
För det andra har Stefan Löfven som svensk statsminister på ett okontrollerbart sätt hanterat en viktig fråga så att förtroendet för kontinuitet och för Sveriges förmåga att hedra avtal devalverats. Det som gör det hela så allvarligt både från svenskt och utländskt perspektiv är att det knappast känns som att det varit en stabil politik process förankrad i en genomtänkt analys.
Stefan Löfven har helt enkelt inte vetat vad han skulle göra, vad han gjorde och nu vad han har gjort. Det innebär inte bara att vårt utrymme för dialog om mänskliga fri- och rättigheter minskats utan också förutsättningarna till den handel som han själv och Mikael Damberg understrukit är viktig för att stärka mänskliga fri- och rättigheter. Utan att vi på något sätt stärkt de mänskliga fri- och rättigheterna någonstans.
För det tredje är vilsna och slumpartade politik som vi nu sett ett uttryck för en svag statsminister, en aktivistisk inre opinion, ett Miljöparti som ser handel som något överflödigt och export av krigsmateriel som omoraliskt. Det stannar, om detta får bli regeringens politik, självfallet inte vid Saudiarabien. Det finns så vitt jag vet inte någon – oavsett vad man kunde säga om det när det ingicks – som på fullt allvar har hävdat att samarbetsavtalet har försvagat de mänskliga fri- och rättigheterna i Saudiarabien, eller kampen för dem.
Det innebär att allt som sägs om samarbete och handel med Saudiarabien också kan sägas om en lång rad andra länder om man vill reagera mot förtryck, frånvaron av mänskliga fri- och rättigheter och brutal maktutövning. Om inskränkningar av handel med regimer man ogillar är en utrikespolitisk linje kommer det påverka svensk handel.
Indiens kastsystem, kvinnors utsatthet i stora delar av det indiska samhället liksom i stora delar av världen i övrigt, Kinas totalitära förtryck, Afrikas framväxande ekonomier har sina omfattande demokratiska brister, liksom Vietnam, för att inte nämna Kubas och Venezuela som sällan nämns av socialdemokrater.
Sverige borde vara att lita på vad gäller värnet av mänskliga fri- och rättigheter både när vi kampanjar för vår egen prestige i FN-systemet och när vi utvecklar vår handel. Det som nu hänt tyder på att regeringen Löfven inte kan göra detta på en och samma gång. Det kan därför vara en fördel om den svenska utrikespolitiken ett tag framöver fokuseras på de nordiska länderna.
Utöver det stöd som nu ges till Ukraina. Rätt ska vara rätt.