I går så invigdes Baltic Way i Europaparlamentet. Det är den stora sammanbindande korridoren i parlamentets grundplan som därmed har fått namn efter den mycket stora manifestation i de baltiska staterna som i augusti 1989 la grunden för de sista stegen i den baltiska frigörelsen. Omfattningen av manifestationen var så stor att den skapade ett politiskt faktum av sig själv. Två miljoner ester, letter och litauer höll varandras händer i en mänsklig kedja från söder till norr. Det var imponerande då och det är imponerande i dag.
Var och en av dem som stod där tog en risk där arrestering, deportering och ytterst livet stod på spel. Två miljoner människor tog en augusti dag för 24 år sedan denna risk. Operasångare som gick ut från scenen. Arbetare som gick ut från fabriken. Lärare och offentliganställda. Och de sjöng som man gjorde under den sjungande revolutionen. Det var mäktigt och det var imponerande.
De som organiserade denna stora manifestation var där igår, naturlig nog eftersom två av dem i dag är europaparlamentariker, liksom en då femårig flicka som stod med sina föräldrar hand i hand och nu var konferencier, liksom Litauens dåvarande president och liksom den estniska självständighetsrörelsens ledare. De stod där i den mänskliga kedjan då och de stod där nu när vi med ett litet leende på läpparna till musiken tog varandras händer som en påminnelse om att här ger ingen upp.
Vi förändrade faktiskt världen, ni gjorde det, sa jag till några av mina vänner, stolt över att ha frihetshjältar som kompisar. Och nu påminner Baltic Way mitt i Europaparlamentet om att verkligheten kan förändras så till den grad att det otänkbara blir det självklara. Och nu är vår väg till möten och sammanträden The Baltic Way.