Baker-rapporten och den nya politiken

[BILD1]Baker-planen är på många sätt bra, inte minst eftersom den ger en grund och en anledning att ompröva den amerikanska Irakpolitiken. Den beskriver väl några av de faror som vilar i regionen men den kanske något mindre väl beskriver orsakerna och grunderna till de etniska och religiösa konflikter som resulterar i att extrema grupper medvetet mördar civila irakier av olika religiös och etnisk identitet. Även om inget skeende av detta slag kan vara likt något annat finns det paralleller mellan det som nu sker i Irak och det som hände på Balkan i början på 1990-talet. Det understryker att stabilitet i Irak bara kan uppnås genom en politik som tar sikte på de problem som ligger till grund för mördandet och terrorn. En ny politik måste vara trovärdig även i denna del, det gäller bland annat hur USA formulerar sitt engagemang och sin politik. Economist gör en analys kring detta som är värd att läsa. Ett problem med rapporten, liksom med många av de tankar som nu växer fram i frustrationen över sönderfallet, är tron att det är genom att lösa ett annat problem – konflikten mellan Israel och palestinier – som man kan lösa det irakiska problemet. Det är heller inte genom att låta Syrien och Iran få ett större utrymme för sin utrikespolitik i regionen. Det vore kontraproduktivt för fred och säkerhet. Det gör inte behovet av politikförändring mindre.