Häromdagen skrev jag en tweet om att det någonstans måste finnas något fel när det ”kostar” 25 000 kr att bära ut en bråkig elev som stör sönder en lektion och självmant vägrar lämna klassrummet samtidigt som straffet för att hindra ett flygplan från att lyfta, för att hindra en utvisning av en dömd brottsling från landet, ger dagsböter på 3000 kr. Två olika händelser och två olika typer av konsekvenser, som båda är beroende av vilken syn vi har på de två olika händelserna.
Att bära ut en elev som bråkar och förstör en lektion ansågs vara så felaktigt och grovt övergrepp att det ledde till skadestånd på ett stort belopp till eleven, inte till dem som fick sin lektion förstörd. Det vill säga den som ställde till bråk och förstörde arbetet i skolan fick skadestånd.
Den som stoppade en utvisning genom att hindra ett flygplan från att lyfta fick däremot dagsböter på sammanlagt 3000 kronor.
De som reagerade mot min tweet, och det var förvånansvärt många, menade att jag blandade ihop olika händelser eller inte förstod att frågan om skadestånd, som döms ut till den skadelidande, är något annat än böter som döms ut som straff. Inte alls.
Men skadeståndsbeloppet anger att det anses vara ett grovt övergrepp att försöka upprätthålla en lektion medan bötesbeloppet, som bestod i 60 dagsböter, anger att hindrandet av rättstillämpning inte var så grovt. Det är oproportionerligt. Det handlar inte om att jämföra äpplen med päron som många var ivriga i att framhålla utan om hur vi betraktar olika handlingar. Och man kan för övrigt faktiskt jämföra äpplen och päron, inte minst om man noterar att något är fel om päronet är fem gånger större än äpplet.
Det var ingen ände på den juridiska indignationen och på indignationen att ha synpunkter överhuvudtaget på två olika konsekvenser. Det var inte bara fel att tala om dessa två tankar samtidigt. Det var även ett grundläggande etiskt brott att överhuvudtaget diskutera synen på dessa handlingar, de lagar som gäller och de konsekvenser som följer. Någon menade till och med att det var ett brott mot ett statsbärande partis förpliktelser att tala om skadestånd och böter i samma sammanhang. Det är det självfallet inte. Vi måste kunna tala om behovet av en proportionalitet och rimlighet vad gäller vår syn på olika handlingar, oavsett om konsekvensen är skadestånd eller böter.
Värderar vi en åtgärd som syftar till att upprätthålla ordningen i ett klassrum som så allvarlig och grov att den utlöser ett stort skadestånd till den som stört ordningen och vägrar rätta sig är det fel. Och det är fel om straffvärdet på att hindra en myndighetsutövning för att utvisa en brottsling motsvarar priset på en flygbiljett. Och i det här fallet visar proportionen på ett skadestånd för att upprätthålla ordningen på en lektion och straffet för att stoppa ett flygplan på att det finns en asymmetri i vår syn på olika handlingar.
Den uppfattningen påverkas inte av att flygbolaget teoretiskt sett kan begära skadestånd. Oavsett det har andra människor tagit skada. Säkerhetsreglerna på ett flygplan har satts ur spel. En rättsutövning har hindrats.
Det var som om de satt så djupt ner i de paragrafer de ville luta sig emot att de inte såg verkligheten och förträngde att våra lagar bygger på, eller ska bygga på, en mer allmän rättsuppfattning och en uppfattning om vad som är rätt och fel, allvarligt och mindre allvarligt.
Nu visade det sig att de som menade sig förstå juridiken så bra att de ville upplysa om att skadestånd och straff inte är samma sak bottnade i att de hellre ville diskutera skillnaden mellan straff och skadestånd än skillnaderna i olika handlingars konsekvenser för andra eftersom de inte ansåg att hindrandet av flygplanet var särskilt straffvärt.
Det var inte juridiken som var deras problem utan deras egna politiska uppfattningar, oavsett juridiken. Och de menade, åtminstone vissa av dem, att det självklart var rätt att eleven, och inte de andra eleverna eller läraren, skulle få skadeståndet på 25 000. Det håller jag inte med om. De menar också att hindrandet av flygplanet, brottet mot de regler som gäller där samt förhindrandet av en utvisning av en brottslighet var en handling som ska ha minsta möjliga konsekvens. Det är i båda fallen en politisk syn snarare än en juridisk.
För min del understryker det tre saker. Den första är att det är den som stör ordningen i ett klassrum som bär ansvaret, inte den som försöker upprätthålla den. Den andra är att hindrandet av rättsutövning är en allvarlig sak. Den tredje är konsekvenserna av dessa två händelser måste avspegla allvaret i dem och vår syn på hur allvarligt handlingen är. Det gäller oavsett om vi talar om skadestånd eller böter. Om så inte är fallet är det skäl att se över vår lagstiftning, vilket det alltså finns skäl att göra.