Hur ska man kunna bekämpa extremism om man inte vet vad extremism är? Det är en fråga som Stefan Löfven och Socialdemokraternas toppkandidat till Europaparlamentet Helene Fritzon borde ställa sig, innan de framhåller sig själva som ensam kraft mot extremism samtidigt som man är tyst när den förekommer i de egna leden.
S har i Sverige målat upp varje tänkbart alternativ till en socialdemokratisk regering som en väg mot extremism och fascism. En metod som annars är förbehållen mindre demokratiska styren, men som nu accepteras för att svartmåla demokratiska meningsmotståndare.
I Europa har man, liksom vi moderater återkommande har gjort, markerat mot utvecklingen i Ungern och Polen. Denna fundamentalt viktiga kritik tappar däremot betydelse när man är tyst inför sina partikamraters urholkning av demokrati och rättsstat i andra länder.
Tystnaden gentemot den socialdemokratiska regeringen i Rumänien, som styr med hjälp av Liberalernas och Centerpartiets partivänner, har varit dånande. Detta trots en regering som aktivt vill legalisera korruption och som varit ständigt föremål för kritik från EU för urholkning av rättsstatens principer, vilket på sikt kan leda till att ett artikel 7-förfarande väcks. Även Malta och Slovakien möts med tystnad.
Tystnaden är i sig en acceptans för det oacceptabla. Liksom den likgiltighet som Socialdemokraterna har uppvisat på hemmaplan i hanteringen av antisemitism i partiet. Det räcker inte att vid enskilda tillfällen säga sig stå upp mot antisemitism när man så uppenbart inte förmår hålla gränsen.
För att bekämpa extremism behövs förvisso skarpa avståndstaganden, men de är i sig inte tillräckliga. Extrema idéer ska röstas ner. Men när det väl gäller i Europaparlamentet är det inte sällan som socialdemokrater, gröna och vänsterpartier förenar sig med de extrema partierna för att rösta emot reformer som Europa behöver, emot handelsavtal och emot en stärkt gemensam säkerhetspolitik.
Valet till Europaparlamentet är ett val om vilken politik som ska föras, som inte skiljer sig avsevärt från valen till riksdagen eller de konfliktlinjer som finns i Sverige. Ska vi stärka Europa genom fler bidrag eller genom mer handel och företagande? Ska vi detaljstyra och reglera klimatpolitiken eller ska vi lägga förutsättningar för ny teknik och en politik som förenar minskade utsläpp med ökad tillväxt? Ska Europa bli mer offensivt i världen gentemot ett mer aggressivt Ryssland och Kina eller bli mer isolerat?
De stora hoten och utmaningarna som Europa står inför kan vare sig Sverige, Finland, Frankrike eller Polen hantera på egen hand. Det kräver samarbete. Men satsningar i Europa kommer hela vårt land till del. Lösningen är inte att avfärda det gemensamma samarbetet, eller för den delen att göra det mer eller mindre smalt, utan att vi får plats rätt reformer i Europa.