För 70 år sedan öppnades portarna till ondskan. Då befriades Auschwitz. Eller snarare intogs lägret av de allierade och världen kom att se det som ingen hade trott eller kunna tänka sig, trots alla rykten och all information som ändå fanns, att vi mitt i Europa hade haft inte bara en utan flera olika fabriker för att döda och utrota människor. Mörda och mörda så många som möjligt, som ansågs ha en viss identitet, som ansågs ha vissa gener och tillhöra en viss ras.
Det var inte bara judar utan alla andra som nazisterna ansåg som underlägsna raser eller som underlägsna människor. Men det var viljan att för evigt utrota den judiska rasen, definierad med den förmenta vetenskap som präglade barbariet som definierade Förintelsen. Järnvägsspåren leder in genom den stora porten och de slutar längre port vid gasugnarna längst inne i lägret. Där tar spåren slut. Det fanns ingen vidare resa. Där tog livet slut. Så var den brutala arkitektur som format denna ondskans fästning.
I lägret frodades ondskan. En överlevande berättade för mig hur hon som en liten flicka mitt under smällkall vinter blev slängd ner i ett dike av avföring av vakter som ville roa sig så. Som hon sa, det hade de inte behövt göra. Det var deras egen ondska. En annan äldre lägerfånge kastade sig ner för att rädda henne, med risk för att både förfrysa och bli skjuten av vakterna som ville roa sig. Som hon sa, det hade han inte behövt göra. Men han gjorde det.
Nazismens totalitära ideologi och förakt för den enskilde frigjorde ondska. Den legitimerade ondska och den upphävde genom sin överordnade kollektivism begrepp som samvete och empati. Samvete och empati är något som aldrig kan beslutas, aldrig kan beordras eller något som kan prägla en organisation, förening eller stat. Det är vi människor som bär på samvete och empati, liksom omtanke, hjältemod och vilja att göra det goda.
Kan man förstå förintelsen? Mitt svar är att man inte bör försöka därför att det är som att försöka finna en logik i en brutal och irrationell ondska. Det obegripliga är och ska nog förbli för oss obegripligt.
Det sägs ofta att de allierade borde ha trott på de informationer som man fick om förintelsen. Och det är i dag med det vi vet svårt att förstå att man inte gjorde.
Men det var då än mer obegripligt och otroligt. Att ett land mitt i brinnande krig skulle ägna sig åt att bygga upp dyra förintelsefabriker och ägna järnvägskapacitet åt att transportera miljoner människor för att förintas. Men det hade räckt med att man bara trodde på en del av det som sades, det var så fruktansvärt bara så.
Man måste veta och förstå att ondskan har fått fritt fram för att kunna tänka sig det som hände. Vi vet det idag och många borde ha förstått det då. Men tanken på att vanliga människor så lätt kan bli massmördare och finna en stolthet i det var och är svår att förstå. Och vi vill nog inte tänka oss det.
På samma sätt som människorna på Balkan hade svårt att tänka sig att deras grannar plötsligt skulle utrota dem. Eller i Rwanda att människor som levt i fred skulle låta mordets vansinne fara fritt.
När koncentrationslägren öppnades en box av ondska som mänskligheten inte hade sett, eller velat se, eftersom den säger något om oss själva, om den mänsklighet vi är en del av. Den är obegriplig men likväl verklig. Därför måste vi däremot förstå vägen dit, dit där massmördandet blir en stolthet.
Efter andra världskriget tog ett nytt massmord fart i Sovjetunionen. Den terror som Lenin hade gjort till kommunismens och sovjeternas blev nu i full skala Sovjetunionens. Det var många som vägrade tro på Gulagarkipelagen eller på att Lenin och Stalin tillsammans mördade och lät mörda någonstans mot 50 miljoner människor. Det finns i Sverige de konstnärer och artister som lite lätt koketterar med sin radikalitet och sin förmenta medvetenhet genom Leninpriser och genom att förklara att Stalin trots allt var en bra karl.
Vi kan inte förstå ondskan i sin fulla brutalitet. Men vägen dit går med en mängd olika steg där vi öppnar portarna för att göra människor till ”dom” och sådana som ”vi”. När man hävdar att statens, kollektivet eller ideologin står över människors rätt och frihet. När vi relativiserar och förklarar antisemitism med att det snarare handlar om Mellersta Östern, när vi säger att ”dom” är på ett visst sätt, som definierar bort den enskildes rätt och möjlighet att bli bedömd som den människa han eller hon är.
De totalitära ideologierna har det inom sig. De definierar ett samhälle där individer förlorar sin individualitet, rätt och frihet till kollektivet, till staten, till ideologin och till allt det som överordnas en människas rätt att forma sitt liv. När de totalitära definiera vad som är rätt klargör de också att andra är fel, och bör korrigeras. Nazism, kommunism och islamism bygger på att det finns något som är mer rätt än den enskildes rätt som individ.
Då kunde demokratierna inte dra gränsen mot ondskan förrän i slutet av kriget. Och en ny gräns för ondskan drogs upp. I dag ser vi hur människor mördas av i Syrien och norra Irak för att de är något.
Vi måste ha förmågan att med våld bryta ondskans cirkel när den utvecklas.
Men vi måste långt dessförinnan kunna dra gränsen mot de vägar och portar som öppnar sig för dem som vill överordna totalitära ideal och kollektivet gentemot den enskildes rätt. Mot dem som hellre definierar och placerar människor som delar i kollektiv än som individer.
Just därför måste vi värna den enskildes rätt och respektera vars och ens livsval i ett öppet samhälle. Kan vi skydda dessa fundament för frihet stänger vi många av de portar som leder till bristande respekt för människors rätt och därefter till förakt för människors värde och som i sin förlängning riskerar att släppa fram den obegripliga ondskan. Auschwitz är så lång borta men mitt i Europa. Det måste vi förstå en dag som denna.