Det är inget annat än att sätta en tidpunkt för när man ska kapitulera inför talibanernas terror. Det är ett glädjebesked till mörkrets krafter som inte sätter tidsgräns för terror och fundamentalism. Så vinner man vare sig krig som de kallar det, eller väpnade insatser mot den terror som riktar sig mot den vanlige afghanen, som det handlar om.
Socialdemokraterna reflekterar över huvudtaget inte vilka villkor som kommer att råda i Afghanistan den dagen afghanerna lämnas ensamma åt talibanerna. Istället slår man en knut på sitt eget resonemang med att säga att där den svenska truppen finns råder nu ett visst lugn samtidigt som de säger att det är hopplöst att med militära medel nå framgång. Det är uppenbarligen svårt för s att försvara eftergiften till Vänsterpartiet och Lars Ohly.
Därför vänder de framgången med att skapa lugn till ett skäl för att ge upp, låter det faktum att talibanerna inte ger sig tolkas som ett nederlag och gör tidsgräns för försvaret av Afghanernas framtid till moral istället för kapitulation.
Det blir inte sämre av att det är fyra decennier av socialdemokratiska utrikespolitiker som kommer till tals i artikeln. Precis som de en gång nonchalerade sovjetiskt förtryck i Baltikum väljer de nu att titta bort från Afghanistan.