De som förminskar eller förnekar att en stor och omfattande invandring medför problem motverkar inte främlingsfientlighet, utan underminerar våra möjligheter att angripa de problem vårt samhälle möter.
I grunden är det förhållningssätt som nu krävs inför brutala dödsskjutningar, avrättningar på öppen gata, sprängningar, våldtäkter, hot och hedersförtryck – allt det som numera är vardagsmat i nyheterna – en konkret och tuff agenda för att bekämpa en organiserad brottslighet med de parallellsamhällen den skapar.
Debatt om detta problem är inte rasism. Förnekande är vare sig liberalt eller tolerant, bara nonchalant.
För i grunden är frågeställningen lätt. Rättsstatens symbol avbildas med ögonbindel just för att den ska vara blind för etnicitet, religion, socialgrupp och andra grupptillhörigheter.
Det svenska samhället har formats och präglats av en lång rad värderingar, ofta med sitt ursprung i vår historia, i religionen och vårt kulturarv. En viktig värdering som styr det svenska samhället är att vi alla – och där finns ingen skillnad – får lov att ha våra egna värderingar och våra egna politiska uppfattningar. Alla behöver inte dela eller känna sig hemmastadda i de värderingarna även om de bor här, förutom på en punkt: Den att i Sverige råder svensk lag. Utan undantag. Den som inte är beredd att acceptera det, har inte här att göra.
Staten kan och måste upprätthålla lagen. Om den inte gör det undermineras just de grundläggande värderingar som lagen är den främsta uttolkningen av.
Det är tröttsamt när ansvariga politiker återkommande söker övertrumfa varandra i chock, bestörtning, fördömanden av ondskan och meningslösa uttalande om att det inte får hända igen – i stället för att se till att svensk lag gäller och upprätthålls.
Det finns de som menar att all brottslighet i Sverige beror på utlänningar, och flyktingar. Det är en fördomens generalisering som bortser från att även om invandrare står för en betydande del av brotten är det likväl en liten andel personer i vårt samhälle, oavsett var man kommer ifrån, som begår brotten.
Men det finns också de som upprepat hävdar att rapporteringen av ökningen av grov brottslighet bland invandrare och en växande otrygghet för oss alla är en främlingsfientlig konspiration och att krav på ökade insatser mot brottslighet är en eftergivenhet inför främlingsfientligheten. Det är den omvända fördomens generalisering. Den är lika fel.
Bekämpar man inte brottsligheten där den finns låter man den växa och banar väg för de krafter som vill göra det enkelt för sig genom kollektiv skuldbeläggning och att underblåsa motsättningar.
Regeringen har inte förmått hantera dessa utmaningar mer än att skylla på andra. Förrådet av upprörda adjektiv är uttömt, men de konkreta insatserna är få. Tvärtom, gör man ideliga försök att blanda bort korten, som när Stefan Löfven förvirrat försöker blåsa liv i klasskampsretoriken genom att skylla narkotikabrottsligheten på villaförorternas ”överklass” eller när Anders Ygeman vägrar se svensk export av våldsbejakande nazism så länge Fremskrittspartiet sitter i Norges regering.
Det finns ingen tvekan om att våldets eskalering har blivit uppenbart under senare år. Sprängningar. Dödsskjutningar. Rånarligor. Antisemitism till och med inom regeringspartiets eget ungdomsförbund. Hedersförtryck. Det finns ingen främlingsfientlighet i att vilja bekämpa denna brottslighet.
När människor mördas, våldtas, rånas och trakasseras är det inte ropen på värderingar som gäller utan rättsstatens förmåga att värna lagen.