Nu en förmiddag som ska sluta med en omröstning om parlamentet godkänner den nya kommissionen under ledning av Jean-Claude Juncker eller inte. Den som tveklöst mest sticker ut i en avgörande och viktig fråga är Pierre Moscovici som i sin egenskap av fransk finansminister motarbetade den stabilitetspakt han nu ska värna. Men det är medlemsstaterna som ska utse sina kandidater och parlamentet ska pröva om de kan och vill fullgöra sina uppgifter.
Många frågetecken kring Moscovici kan man ha men han har förklarat i sin utfrågning att han kommer att stå lojal mot stabilitetspakten och agera även mot Frankrike, vilket är nära till hands, eller mota andra som bryter stabilitetsreglerna. Men som sagt, medlemsstaterna ska oavsett regeringar utse sina kandidater i ett Europa som präglas också av politisk mångfald.
Där kan sägas att de länder som lagt om sin politik från rödgrön utgiftspolitik till reformpolitik idag både får fler jobb och minskande underskott, till skillnad från Frankrike, och kanske även Sverige där ju Magdalena Andersson har signalerat en vilja att överge de svenska överskottsmålen.
Nu sägs det att socialdemokraterna eventuellt kommer att rösta nej. Jag vet inte vilken grund det finns för detta men det vore i så fall ett uppbrott från ett EU där medlemsstaterna har sina rättigheter och parlamentet sina. Det går inte att kräva att regeringar av en annan politisk färg i andra länder ska utse kandidater som passar svenska socialdemokrater, eller för den delen svenska moderater. Det är inte en svensk kommission som ska utses ej heller en socialdemokratisk utan en europeisk.
Hotet om att fälla kommissionen är ett uttryck för en fördomsfull syn på det utländska en del anser sig möta i andra länder men också i en konstitutionell syn på EU som innebär att vi ska utveckla en parlamentarisk regering där medlemsstaterna förlorar sina rättigheter och där förankringen i de enskilda länderna förloras i det dagliga beslutsfattandet och i den politiska dialogen. Det är en centralistisk syn som nu odlas bland dem som hotar att rösta bort en kommission på grund av de politiska motsättningar Europa måste leva med och överbrygga. Det är en reaktion som går i motsatt riktning mot det behov vi har av en bättre förankring i det Europa som är vår verklighet.