Skuldkrisen som nu berör land efter land i EU är ett uttryck för hur verkligheten iform av bristande konkurrenskraft hinner i kapp gamla föreställningar om Europas sociala modell och nya löften. När nu Italien står i fokus tvingar det fram tal om handlingsplaner men ännu mycket lite handling. Trots att den italienska skuldkrisen inte är ny, lika lite som i andra länder. Alldeles för många regeringar har rullat problemen framför sig. Och nu ökar kraven på att kunna både spara och reformera.
I USA ser vi nu konsekvenserna av att rulla problemen framför sig. Plötsligt ryckte skuldtaket fram och utlöste besparingskrav. Men det som framförallt demonstrerades var en oförmåga att fatta de beslut som stabila offentliga finanser och ökad konkurrenskraft ställer. Bara genom den osäkerhet som de politiska ledarna självmant har skapat har de drivit upp kostnaderna för att finansiera det amerikanska underskottet.
Europas problem är på många sätt större. Här finns välskötta ekonomier men också ekonomier som har förlorat sin konkurrenskraft gentemot de framväxande ekonomierna. Det är ett gemensamt problem, integrerade som ekonomierna är.
Det kommer att ställa nya krav på EU och europeiskt samarbete. Mindre tal om byråkratiska regler, mindre tro på att lagstiftning i sig skapar välfärd, mer tal om företagande och en europeisk marknad som kan vara basen för världens största ekonomi. Det är en ny syn på det europeiska samarbetet främsta syften vi behöver. Det viktiga är inte att likforma utan att öppna upp för förändring och utveckling.
Bloggar: Lotta Olsson, Isabella Jernbeck, Ekonomisten, Människovärlden.