Läser i Fredriks Segerfeldts utmärkta artikel på Newsmill om att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg brottades med realsocialismen bakom järnridån:
”Mitt eget exempel var min brottningskamp med ”realsocialismen” bakom järnridån, och jag manade dagens borgerlighet att på samma sätt våga diskutera realliberalismen såsom den tagit sig uttryck i dagsaktuella Nordafrika och Mellanöstern.”
Två frågor reser sig onekligen när det gäller hennes samhällssyn.
Vad var den inre brottningskampen om realsocialismen handlade om? Om avrättningarna var lite för många? Eller om plansocialismen gick lite väl långt? Om det var rätt att deportera miljoner människor till Gulag? Eller om det kanske ändå var bra att planhushålla så att alla fick känna på fattigdomen och förnedringen? Att välståndet ändå var så pass fint att människor skulle tåla decennier av brutalitet och förtryck?
Och den andra frågan handlar om hon verkligen menar att Mellersta Östern och Nordafrika var ett uttryck för realliberalism, vad nu detta är för något? Socialismen var en faktisk företeelse som hyllades av socialister på ömse sidor av järnridån, av Linderborg under viss brottning, med planekonomi och socialistisk politik.
Menar hon på fullt allvar att Mellersta Österns förtryckare i själva verket är smygliberaler, som verkar för marknadsekonomi, pressfrihet, informationsfrihet, frihet för medborgarna och demokrati? Om hon menar att dessa samhällen var liberala kan det förklara hennes tolerans mot socialismens diktaturer. Är man helt förvirrad om begrepp som frihet, demokrati, mångfald och mänskliga fri- och rättigheter har man mycket brottningskamp framför sig. Ur total förvirring träder sällan klarhet fram.
Men det är bra för oss att veta att den kultursyn som Aftonbladet stolt förmedlar bygger på en intellektuell brottning där den totalitära diktaturens mål kanske balanserar dess brott mot mänskligheten. Eller kanske inte. Men säkrare än så står inte toleransen och friheten.