Syrien visade hur svagt varje diktator sitter. Bashar al-Assads regim var inte stabilare än vad någon diktatur är när dess terror inte längre räcker för att kuva undersåtarna. På bara några dagar föll regimen. För de iranska ayatollorna är detta skrämmande, inte minst mot bakgrund av det utbredda folkliga förakt som finns för dem. Även för Putin måste Assads flykt ut ur landet och plundringen av palatset ge vibrationer av hur det kan gå till även i Ryssland. Och båda regimerna kunde dag för dag se den gradvisa och till synes ohejdbara upplösningen av den syriska regimens styrka.
Det första tecknet var när Aleppo föll, och det visade sig att ryska baser blev utsatta för plundring och de ryssar som kunde tog sin tillflykt. Det ryska militära stödet var räckte inte och istället var t ryska förband tvingade att fly. Plötsligt hade Assad inte stöd av sina två ondskans vapendragare Ryssland och Iran, som genom sina egna krig mot andra drabbats av så stora förluster att de inte hade någon extra militär förmåga att stödja en hårt utsatt belastning som Assad var.
Om Assad lever eller ej är föremål för spekulation men det som är klart att den vidriga regim som han brutalt har lett 24 år är död, hans palats utsatta för plundring och hans och faderns statyer föremål för folkets vrede. Minnet av Assad är brutaliteten, grymheterna och det ohejdade dödandet som visserligen stundtals har varit i svenska mediers fokus men aldrig så att det har svarat mot proportionerna. Assad bedrev ett krig mot sitt eget folk, eller rättare sagt mot dess majoritet av sunni-muslimer och upprätthöll sin makt genom den lilla minoriteten alawiter, som är en gren av shia.
Med hjälp av Ryssland bombade han inte bara rebellgrupper utan också civila mål i en omfattning som lett till mer än en halv miljon döda och närmare fem miljoner människor på flykt. I praktiken var det på många sätt ett krig för att etniskt rensa de delar av Syrien där motståndet mot honom kom som tydligast till uttryck. Det var med rysk hjälp ett avsiktligt mördande från flygplan och med artilleri där mål som sjukhus och skolor bombades i sin egenskap av just sjukhus och skolor.
I svenska medier har detta förbleknat mot ilsken rapportering om de gånger som Israel har slagit tillbaka mot syriska mål som utsatt Israel för beskjutning eller när Hizbollah-grupperingar beskjutit Israel från syriskt territorium.
Det ska sägas att Assads massmördande heller inte varit föremål för några demonstrationer på svensk mark eller ivriga fördömanden från den svenska vänstern, mer än det pliktskyldiga. Den svenska vänstern har varit mer upptagen med att fördöma demokratin Israel än diktaturer som Syrien, Iran och Hizbollahs styre i Libanon.
Nu förändras mycket framförallt för regionen medan det är oklart vad som händer i själva Syrien.
Det är ingen ny arabisk vår som är på väg utan snarare ett sönderfall mellan olika befolkningsgrupper alternativt om vi om några månader får en islamistisk regim formas på de andra gruppernas bekostnad. Firandet i Damaskus och i andra syriska städer säger mer om Assads impopularitet än stödet för dem som nu tar makten.
För regionen innebär Assads fall många saker.
För det första förlorar shiagrupperna och framförallt alawiterna i Syrien sin maktställning som de genom Assad har haft. Det innebär att Iran förlorat en allierad.
Samtidigt har Ryssland drabbats av omfattande förluster av militär materiell och framförallt politisk prestige och militär trovärdighet. Rysslands stöd var inte nog för att hålla en diktator under armarna och när det väl gällde höll inte det ryska stödet. Rysslands fotfäste i Mellanöstern inskränker sig nu till ett försvagat Iran, som man dessutom är beroende till för sin krigföring i Ukraina.
Iran i sin tur har förlorat i sin offensiva kraft mot Israel, har under det senaste året fått sina proxy-grupper kraftigt försvagade eller utslagna och har mött en israelisk överlägsenhet som decimerat Irans militära förmåga.
Turkiet kan anses ha stärkt sin roll genom att några av de rebellgrupper som man stöder eller som är närstående nådde framgångar i kampen mot Assad.
Shia-muslimska grupperingar är efter Assads fall avsevärt svagare medan de sunni-muslimska grupperingarna i regionen därmed står starkare.
För det andra innebär detta för Israel en i alla fall för överskådlig tid framöver en bättre situation. Hizbollahs hot från Libanon och Syrien är avsevärt mindre. Den syriska regimen är eliminerad samtidigt som den iranska har förlorat en stor del av sin räckvidd. Israels offensiver mot angreppen från Hamas, Hizbollah och mot Irans bombattacker har bidragit till denna utveckling.
För det tredje, och där ligger det allvarliga, kommer det syriska folket med anledning av detta sannolikt inte alls få någon större frihet och än mindre demokrati. Hoppet om en någorlunda stabil utveckling ligger i att de mer sekulära grupperna bland rebellerna får den större makten medan risken ligger i att det är de tidigare jihadisterna och utbrytarna ur al-Quaida som blir den starkare aktören.
Det mer sekulära grupperna är grupper som till stora delar står den turkiska regeringen nära med konsekvensen att Turkiet därmed får en större roll.
För europeisk och svensk del blir det nu viktigt att på olika sätt ge stöd till dem som vill göra en ordnad övergång från Assadregimens diktatur, som inte vill upprätta en stat byggd på sharia-lagar utan på respekt för de olika folkgrupper och religiösa riktningar som finns i Syrien.
Ett sådant Syrien kommer sannolikt inte ens i bästa fall bidra till demokratins utveckling i Mellanöstern men kan sannolikt bidra till regionens stabilitet snarare än dess instabilitet. Oavsett vad som nu händer är det ett annorlunda Syrien som har vuxit fram på knappt en vecka. Därmed illustrerar Syrien med verklighetens fulla kraft hur löst varje diktator sitter. Det är en indirekt insats för demokratin.