Sällan har det varit så svårt att förutspå hur den politiska utvecklingen i vår värld. Vi har osäkerheten om den europeiska utvecklingen. Vi har den amerikanska ekonomins många problem och stora underskott som på olika sätt försvagar den roll USA vill och kan spela i världen. Vi har samtidigt den kinesiska ekonomins snabba framväxt som ger ökad styrka åt den totalitära diktaturen. Och på motsvarande sätt ser vi hur andra nya ekonomier får en större tyngd i den globala ekonomin.
Detta förenas med att vi också ser fler politiska krafter som tävlar om regioner och länders framtida utveckling. Kina har en aktiv agenda för att påverka och vinna inflytande. Ryssland har en energipolitik som syftar till att knyta fler till sig. I Mellersta Östern ser vi en utveckling där länder som Iran aggressivt vill sätta en ny agenda. Det är en politik som man gärna förenar med den islamistiska dagordning som tävlar om den politiska makten i de länder som nu prövar demokratins möjligheter i norra Afrika.
Det är inte självklart vad som händer i vare sig Nordafrika eller i Mellersta Östern. Men en sak vet vi. Situationen i dessa länder kommer inte att stanna vid det gamla.
Där framtiden är osäker finns det desto större möjligheter och större anledning att påverka. Det gäller för Europa och EU att i dessa delar av världen inte bara vara ett föredöme som förenar öppna samhällen och personlig frihet med civilisation, demokrati och välstånd. Vi behöver också göra vad vi kan för att stärka demokratiska krafter som sätter individens rätt och värdighet i förgrunden. På det viset kan vi ge stöd till en utveckling som ger marknadsekonomi och tillväxt, liksom sekulära samhällen som utvecklas på rättsstatens och demokratins grund. Det bidrar inte bara till bättre samhällen där utan också till en fredligare och stabilare omvärld.
Den arabiska våren har visat att de grundläggande fri- och rättigheterna inte är något unikt västerländskt, ett tankesätt som är några få människor i det rika norr förunnat. I stället är det som många av oss – men inte alla – alltid har hävdat, något universellt allmänmänskligt. Det är inte bara vi i Europa och USA som vill kunna utrycka oss fritt, välja vem som ska styra våra länder och kunna sätta upp ett grönsaksstånd utan att få det konfiskerat av maktens godtyckliga tentakler. Viljan till frihet och ett drägligt liv finns lika stark i arabvärldens samhällen som i våra.
Frågorna om vart arabvärlden nu tar vägen är många. Man kan tänka sig två olika scenarier, visserligen dragna till sin spets, men som ändå kan vara nyttiga som referenspunkter.
I det första scenariot lyckas al-Assad i Syrien bita sig fast vid makten genom ohämmat våld mot sina egna medborgare. Ryssland och Kina blockerar fortsatt en FN-resolution och ett internationellt agerande. När antalet döda uppnått ännu högre tal än i dag orkar folket inte längre, utan resignerar, och hukar under det brutala våldet. Europa ser stillatigande på hur tyrannens förtryck sjunker in. Den arabiska socialismen under Baath-partiet lever kvar.
Al-Assads seger ger svallvågor över resten av regionen. En framgång för det brutala våldet och förtrycket stärker modet hos dem som hellre ser det brutala våldet än att ge upp sin makt. Iran blir stärkt. Den arabiska våren riskerar då att glida över till en vinter utan demokratiska framsteg. Förtrycket blir kvar. Inga fler diktaturer faller.
I de länder där revolten redan ägt rum byts de gamla förtryckarna ut mot nya. De islamister som framställer sig som moderata – i Egypten och Tunisien – riskerar då bli dominerade av de krafter som är kompromisslösa. I stället försvagas kvinnans ställning, demokratin blir satt ur spel och marknadsekonomin får aldrig något utrymme att skapa välstånd. Enskilda människors rätt och värdighet går förlorad till förmån för ett mer eller mindre totalitärt system.
Länderna vänder sig bort från väst, tar den inåtvända vägen. Rörligheten vad gäller såväl varor, tjänster och kapital som människor och information begränsas. Det sker ingen inom-regional integration.
De liberala krafterna hinner och orkar aldrig samla sig och bilda en kritisk massa utan försvinner både ut i periferin och ner under jorden.
I det andra scenariot får omvärldens tryck i kombination med det syriska folkets mod al-Assad på fall. Syrien blir därmed det första stora arabiska landet utanför Nordafrika där den arabiska revolten lett till drastiska förändringar, något som skapar nya vågor av frihet i regionen, där olika regimer – av rädsla för att utvecklingen ska spridas till deras länder – lättar på förtrycket. Den arabiska Baath-socialismen förpassas då till historien så som vi såg socialismen i Europa förpassas till det förgångna när muren föll. Iran förlorar sin viktigaste allierade i regionen.
I Tunisien och Egypten visar sig de valvinnande islamisterna vara så moderata som de påstår. De utvecklas i riktning mot det turkiska AK-partiet, snarare än mot sunnimuslimsk extremism. De blir arabvärldens motsvarighet till kristdemokrater, och utvecklar stabilitet, öppenhet, rättsstat och marknadsekonomi. Öppenheten mot omvärlden blir en central utvecklingsstrategi, och regionens länder integreras sinsemellan, med EU och den inre marknaden som förebild. Ett europeiskt perspektiv skapar en ny bild av förnyelsen av det arabiska samhället.
De islamdemokratiska partierna utmanas av liberala rörelser, som tack vare förenings- och pressfrihet lyckas bygga upp en kritisk massa. Inom en tioårsperiod har ett demokratiskt maktskifte efter val och utan våld ägt rum.
De två scenarierna är som sagt dragna till sin spets. Det finns massor med varianter och nyanser att diskutera. Men vilken väg Arabvärlden väljer är viktigt inte bara för araberna, utan även för Europa. Och vi som européer har en skyldighet att göra vad vi kan för att påverka regionen i rätt riktning. Även om dessa länder ligger långt från Sverige tillhör de Europas absoluta närområde. Och vårt inflytande är stort, och har potential att vara ännu större.
I en värld där USA vänder sig inåt, både för att landet har egna inhemska problem och för att det råder en motvilja till engagemang i andra delar av världen, är det viktigt att EU kliver fram och tar sitt ansvar. Det var främst brittiska och franska styrkor som upprätthöll flygförbudszonen över Libyen. Men nu måste vi visa en annan kraft och styrka när det gäller de idéer som ska ligga till grund för den framtida utvecklingen i denna del av världen.
Nu gäller det att vår politik utformas så att vi gör vad vi kan för att så mycket som möjligt av scenario två blir verklighet. Det handlar om friare tillgång till den europeiska marknaden, stöd till kapacitetsuppbyggnad för demokratiska krafter och hjälp till att upprätthålla öppenhet på olika sätt.
Det vinner både vi och araberna på. De liberala krafterna i Nordafrika och Mellanöstern ska veta att de har en vän i den Europeiska unionen. Det är en uppgift för EU, för regeringar och politiska partier. I stödet för demokratins krafter finns det ett oändligt antal uppgifter bara vi ser de möjligheter som finns.
Gunnar Hökmark, MEP och ansvarig inom EPP-gruppen för grannskapspolitik