Det blev mer krig än befrielse. De amerikanska bombningarna gav inledningsvis många ett hopp om att de skulle leda till den iranska regimens fall men nu ser vi hur dess makt och kontroll snarare synes ha förstärkts samtidigt som krigets logik har spridit sig till hela regionen. Nu är det svårt att se ett slut på kriget liksom ett slut på den iranska diktaturen. Några mål som skulle göra detta möjligt fanns inte med i den arrogans som präglade Trump och den amerikanska ledningen när kriget inleddes. Det var till och med så att man tydligt uttalade att man inte ville ha ett regimskifte, bara byte till en ledning som skulle utses av den amerikanske presidenten.
Det finns ingen anledning att begråta de iranska ledare som har eliminerats i de inledande bombningarna, eller de som drabbas i det fortsatta. De har en historia av unik terror mot sina egen befolkning och mot omvärlden som inte kan försvaras annat än av de mest extrema. Iran har under ayatollorna ställt sig vid sidan om allt vad folkrätt och internationell rätt heter och har bedrivit ett kontinuerligt krig mot omvärlden förenat med ett ständigt existerande hot om att utplåna Israel.
Det stora problemet med den amerikanska krigsinsatsen är att den inte leder till befrielse, att demokratiska krafter stärks eller en större regional säkerhet kan etableras. Den har inte ens försökt motiveras med hänsyn till folkrätt, kravet på att skydda människor som riskerar att utplånas eller eliminera ett krigshot. Det handlade i slutändan mer till en vilja att manifestera militär överlägsenhet. Det har man nu gjort utan att det lett till någon annan förändring än att kriget har drabbat en hel region och den globala ekonomin. Den iranska regimens ställning har sannolikt cementerats, dess aggressivitet mot omvärlden ökat och ivern att utveckla kärnvapen för att som Nordkorea anse sig skyddade från framtida angrepp ökat.
Den stora vinnaren på kriget är Putin och Trump har personligen genom att lyfta oljesanktionerna mot Ryssland förstärkt denna vinst, samtidigt som han kritiserar Ukraina för att man inte ger upp sitt land. I sin svårbegripliga iver att göra sig till för Putin säger man sig dessutom lita på Putinregimens ord om att man inte gett iranierna hjälp med att finna mål mot amerikansk trupp. Det är ett svek mot de amerikanska soldater som genom detta utsätts för än större risker men också en oöverträffad enfald.
Nu fortsätter kriget utan någon befrielse i sikte, och utan någon befrielse i syfte. De allierade som Trump har hotat, förolämpat och sagt sig vilja överge hotas nu om de inte hjälper det USA som ansåg sig så överlägset att man inte ville ha hjälp av någon, annat än av Israel som har sin egen mer förståeliga logik att slå mot iranska militära installationer. Samtidigt som kriget pågår har den amerikanska administrationens företrädare, från president till så kallad krigsminister, fullkomligt förlorat respekten för vad ett krig innebär i form av mänskligt lidande, som om de spelar ett TV-spel. Det är en förlorad värdighet.
Det som är ytterligare oroande är att i stället för en demokratisk utveckling i Iran ser vi nu ett pågående demokratiskt förfall i USA, med en president som hotar journalister och medier som rapporterar om krigets tillkortakommanden och misslyckande. Bara det faktum att det på fullt allvar diskuteras om hur de kommande valen till kongressen kommer att manipuleras eller inte, om de kommer att erkännas av presidenten och hans administration om de går honom emot, är tecken på att tilltron till den amerikanska demokratin nu försvagas.
Kriget har på det viset blivit en allvarlig faktor i det amerikanska samhällets utveckling, inte bara vad gäller den ekonomiska utvecklingen.
Efter snart tre veckor har vi nu en amerikansk president som skyller ifrån sig på att ingen informerade honom om problem och utmaningar för hela regionen, som säger sig vilja bomba sönder motståndare i Iran på ett sätt som drabbar folket i Iran och som fortfarande inte verkar förstå vad som har hänt. En president som inte har något annat mål än att byta förtryckets ledare till någon som han själv utser, något som ligger långt bortom det rimliga eller möjliga. USA har förlorat sig i sin presidents arrogans. Det växer vare sig fram frihet, demokrati eller säkerhet ur den förvirringen.
Andra får se vad som kan göras för att stödja demokratiska grupper och för att stabilisera regionen. Det gäller inte minst vad som kan göras för att göra normal sjöfart möjlig i Hormozsundet.