Vi lever i allvarliga tider. Den politik som förs i Sverige avgör inte bara hur vårt välstånd kan utvecklas eller hur vår rätt som medborgare kan utvecklas. I en tid då Ryssland är ett hot mot Europa och för ett brutalt krig i Ukraina, Kina kräver global dominans och USA blivit till en opålitlig partner till Europa samtidigt som man hellre förhandlar till stöd för Ryssland än Ukraina så är det allvar. En ansvarslös politik som en gång kunde passera för att andra i vår omvärld tog ansvar kan nu få allvarliga konsekvenser för det fria samhället.
För en liberal person, som värnar frihetens utrikespolitik, den starka rättsstaten, individens frihet, marknadsekonomi och nationell suveränitet är det rimligtvis verklighetens politik som måste ställa krav och dra gränser, inte ett moraliserande positionsspel av Matrix-slag.
Det är mot den bakgrunden svårt för mig att förstå hur liberaler av olika slag skulle kunna se det som en liberal insats att göra allt vad man kan för att Sverige ska få en socialistisk statsminister som har som huvudkrav att staten ska ta tillbaka kontrollen över människors vardag och som vision att föra Sverige tillbaka till 1980-talets samhälle av maktlösa individer.
En statsministerkandidat för ett parti som har decennier av antiliberal utrikespolitik bakom sig och vars statsministerkandidat har gjort fladdrighet till sin utrikespolitiska linje.
En gång för länge sedan hyllades ayatollorna för att bygga demokrati med ”pedantisk nogrannhet” samtidigt som mördandet hade startats, sedan hade man så sent som 2017 gemensamma workshops med dem , klädda i förtryckets förnedrande slöjor, om feministisk utrikespolitik och avfärdade demonstrationerna för frihet med att det i alla länder finns inrikespolitiska debatter. Erkände Palestina med Hamas som en av de styrande parterna. Ständigt baklänges in i demokratins gemensamma strukturer som EU och Nato. Det finns inte ett spår av liberala värden i den utrikespolitiken.
Det borde vara politikens inriktning som avgör, inte det politiska sällskapsspelets utbrott av moraliserande allergier. Problemet med Sverigedemokraterna är inte de frågor är det finns en majoritet för den politik de stöder utan där det inte finns ett stöd för den. Till detta kan läggas att oavsett vad man tycker om Sd så har partiet förändrats. I dag stöder man Sveriges medlemskap i Nato och har såvitt man kan uttyda lagt ner kraven på att vi ska lämna EU. Oavsett vad man tycker i den senare frågan finns det inget stöd för detta i ett land där stödet för EU är som störst.
Under nuvarande mandatperiod har politiken inriktats på att Sverige till slut skulle bli medlem i Nato. Brottsligheten har bekämpats med uppenbara resultat trots att det är uppenbart att det kommer att ta lång tid innan man kan anse uppgiften uppfylld. Energipolitiken har fått en ny riktning. Sverige har fått en stark roll i EU och vi har gått in i Nato som en medlem som är fullvärdig. Upprustningen för att försvara friheten har inletts på ett omfattande sätt. Energipolitiken inriktas på att skapa god tillgång till elektricitet för en snabb omvandling och utveckling av det svenska samhället.
Under den ledning som en del liberaler uppenbarligen drömmer sig tillbaka till fanns ingen rättsstatens kontroll över migration vilket ledde till uppenbara segregations- och utanförskapsproblem som i sin tur gett upphov till en ny kriminalitet som är ett allvarligt hot mot det svenska samhället. Det beror inte på de personer som invandrat utan på att invandringspolitikens stigma motverkade debatter och insatser mot den kriminalitet och det hedersförtryck som drabbade invandrare allra mest. Socialdemokraternas ledning gick i täten för att fördöma debatten om kriminalitet och hedersförtryck. Det var direkt iliberalt.
Migrationspolitiken har fått en ny inriktning som man självfallet kan ha olika uppfattningar om men man kan inte blunda för de problem som en omfattande invandring utan strama regler har fått. Det är för mig svårt att förstå att en del liberaler tar så lätt på detta misslyckande att man vill tillbaka till en ledning av landet som hanterade allt detta med vad som i bästa fall kan betraktas som godtycke men som i grunden berdde på att man inte ville se problemen.
Den ledning som en del liberaler anser de föredrar för Sverige bekämpade in i det sista Sveriges Nato-medlemskap, ansåg att det skulle underminera den europeiska säkerhetsordningen till och med efter att Ryssland invaderat Ukraina och hade dessutom inte förmåga att klargöra att det var en invasion samtidigt som man i strid med bättre vetande hävdade att det var olagligt att stödja Ukraina med vapen.
Samma statsminister som inte klarade att hantera svåra situationer för vår säkerhet sålde också ut delar av svensk utrikespolitik till en politisk vilde i riksdagen som ville att Sverige skulle ge sitt stöd till vissa kurdiska grupper. Det var denna utförsäljning av svensk utrikespolitik som förhindrade den svenska Nato-processen i en tid av krig i Europa. Så försvarar man inte den liberala demokratin. Det är en sådan utrikespolitik en del liberaler uppenbarligen vill tillbaka till.
Samma regeringsbildning som man nu längtar tillbaka till avvecklade fyra kärnkraftsreaktorer som bidragit underminerat svensk klimatpolitik och vår elförsörjning på ett fullkomligt ansvarslöst sätt, för att tillmötesgå den egna populismen och Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav.
Samma statsminister som man nu vill ha har sagt sig vilja bekämpa medborgarnas valfrihet i välfärden mer uttalat och dogmatiskt än någon tidigare socialdemokratisk statsminister. En politik som innebär att det offentliga ska ta tillbaka kontrollen över medborgarnas välfärd är inte liberal. Det gäller också en politik som vill låta staten ta kontroll över investeringar i näringsliv och företag, dels genom att man säger sig vilja ta tillbaka kontrollen som det heter, dels som man uttrycker det genom längtan tillbaka till 1980-talet och dels genom att man vill inleda en våg av offentliga investeringar i svenskt näringsliv tillsammans med höjda skatter på kapital.
Redan nu har dessa liberalers statsministerkandidat attackerat tanken på att Europa ska ha ett eget kärnvapenskydd i händelse av att USA sviker sina åtaganden. Redan nu har man sagt att man vill höja skatter och att man återmonopolisera viktiga delar av det som i dag är svenskt näringsliv.
Samma regering och samma statsminister som bromsade och fördröjde Nato-medlemskapet agerade emot höjda försvarsanslag när andra insåg behovet av upprustning. Man hävdar nu att man inte vill ha en finanspolitik som tillåter den upprustning man i oppositions säger sig stödja. Istället vill man däremot förstatliga viktiga försvarsindustrier.
Samma regeringsalternativs stödpartier har uppenbara problem med antisemitism, kräver att Sverige ska lämna Nato eller reducera vår roll. De har från början varit emot stödet till Ukraina även om de inför opinionens tryck ändrat sig.
Hur liberaler tror sig kunna värna en politik som i verkligheten är liberal, som värnar rättstatens grunder, ett starkt försvar, marknadsekonomi och individuell frihet tillsammans med politiska partier som alltid stått emot den liberala demokratins grunder är svårt att förstå.
Vill man i den tiden som vi lever i att Sveriges utrikespolitik ska formas av ett parti och en statsminister som båda har haft kompasserna fel i varje svår utmaning har man gått lika vilse som dem och förlorat den liberala kompassen.
Kompassen blir lika förvirrad i det inrikespolitiska. Man vill hellre bryta en uppgång i vår ekonomiska utveckling, där vi nu tillhör de länder med högst tillväxt i EU efter att för fyra år sedan tillhört dem med lägst, man vill hellre öppna upp för den migrationspolitik som lämnar rättsstatens krav, man vill till och med öppna för en ny våg av socialisering och höjda skatter. Det är inte liberalt.
Det är verklighetsflykt, från ansvar. Det är att inte ta vår verklighet på allvar. Det är inte så man försvarar liberala värden. Det gör man genom den politik som ska föras, inte genom att ge upp inför dem som föredrar kollektivismens värden och en populistisk utrikespolitik. Det är inte liberalt. Det är ett spel i en tid då det bara finns plats för allvar.