Förintelsens minnesdag i dag den 27 januari bär på en av historiens stora tragedier. Efter den 7 oktober 2023 bär den också på en bitter smak när det gäller formuleringen Aldrig mer. Massakern den 7 oktober blev det största massmördandet av judar, med syftet att mörda judar, sedan Förintelsens dagar. Och det hemska och det vidriga är att människor i Sverige valde att jubla och skandera död åt judar. Den brutala antisemitismen, i en form som vi aldrig tidigare har sett i Sverige blommade ut.
Den möttes av de avståndstaganden som chockerande händelser ständigt möts. För allt för många blev det angeläget att se det hela genom vad de menar ett kulturellt mönster, som om antisemitismen i Mellanöstern är en kultur att respektera eller förstå eller som om hatet mot Israel ursäktar hat mot judar.
I dag på en manifestation mot antisemitism, där väldigt många samlades på Norrmalmstorg, stod en liten grupp nazister på andra sidan gatan och skanderade sitt vidriga hat, och i dag kan man läsa om en socialdemokratisk riksdagsman som hävdar att man inte ska döda människor bara för att de är judar, som om den judiska gör den frågan relevant. Och lite vänligt beskrivs hans formuleringar, och uppenbara samröre med Hamas, som lite naivt, samtidigt som det godtas att riksdagsmannen som deltagit i Hamasarrangemang får tas på sina ord när han säger att han alltid har kritiserat Hamas. Han säger ju till sina väljare att man inte bör mörda människor även om de är judar.
Gentemot den nynazistiska gruppen, som är en liten patetisk sekt om än med ett våldskapital som måste möta rättssamhällets fulla kraft, finns det i vårt samhälle en kompromisslös inställning.
Till den framväxta och omfattande brutala antisemitismen som har sina rötter i människor från Mellanöstern finns det däremot en vänlig förståelses, om att formuleringar bygger på naivitet och bristande språkkänsla; som om språket skulle säga något annat än handlingarna. Det finns inget skäl att relativisera denna antisemitism, inte ens om man av partipolitiska skäl vill tona ner dess betydelse. Relativiserar man en brutal och hotfull antisemitism relativiserar man både hatet och det våld som hyllas. Då relativiserar man också de nynazister som skanderar sitt hat.
Vi har denna antisemitism över hela landet, den har förenat sig med en gammal riktning inom vänsterns sekter och den uppträder parallellt med de nynazister som älskar hatet. Den måste föraktas och bekämpas. Den finns över hela vårt land. I Malmö har den allra mest satt sina spår, i en symbios med en kommunledning som ursäktat eller förklarat men inte förmått dra kompromisslöshetens gräns.
Malmö har tyvärr, genom tidigare kommunalpolitisk flirt med antisemitiska strömningar och genom bristande gränsdragning mot antisemitism, samt genom en socialdemokratisk partiorganisation som inte förmådde hålla gränsen, blivit en stad där judar i Sverige känner obehag eller rädsla inför att leva i. Och det är i Malmö man har en riksdagsman som även om han säger sig ha bekämpat Hamas hela sitt liv deltar i deras arrangemang och till sin fördel menar att han till sina väljare hävdar att man inte ska döda människor för att de är judar
Låt därför Malmö bli platsen för där det svenska samhället inleder kampen mot den antisemitism som i Sverige nu fått aggressivare former än någonsin tidigare i Sverige. Det är oacceptabelt och det är en skam för Sverige, både som samhälle och inför omvärlden. Förintelsens minnesdag i dag är en påminnelse om vårt moraliska ansvar.
Det som nu krävs är att vi i hela det svenska samhället vågar fördöma de antisemitiska krafter som öppet jublar över mord på judar och som direkt och indirekt kräver att staten Israel ska utplånas. Hatet mot Israel får aldrig vara en ursäkt för antisemitism i Sverige.
Det räcker inte med att fördöma nazistiska grupper som NMR, ej heller med att i skolor söka utbilda bort antisemitiska fördomar och schabloner utan man måste också våga konfrontera dem och de grupper som nu står för ett hat som också innebär hot om våld. De grupper från Mellanöstern som till Sverige tagit med sig en antisemitism med en lång historia bakom sig måste få klart för sig hur oacceptabel den är i Sverige. Antisemitismen som präglar Hamas och Hizbollah, med direkt stöd från den iranska diktaturen som vill utplåna Israel, är ett ständigt hinder mot fred där och ett hot mot judar här i Sverige.
Med kompromisslösheten som grund måste vi bekämpa den antisemitism som vuxit fram i Malmö och på många andra platser i Sverige. Därmed lägger vi också en grund för att motarbeta den i varje form som den i Sverige uppträder i. Det gäller olika vänstergruppers karikatyrer och demonisering av Israel, alla de schabloner som ständigt flyter upp i medier liksom de nationalistiska grupper som leker med antisemitismens fördomar. Om vi börjar där antisemitismen är som mest brutal kan vi markera ut den i hela vårt samhälle.
Det första steget i detta är att inse att utbildning om antisemitism och om Förintelsen är viktig och alltid måste stå på skolans schema, oavsett vilken elevsammansättning man har. Det kräver beslutsamhet och kurage.
Det andra steget är att inse att utbildning inte är tillräckligt och framförallt inte hjälper mot den medvetna antisemitismen, som inte lever i okunskap utan som hyllar mördandet av judar, som antingen förnekar Förintelsen eller menar att den inte fullföljdes som de anser att den borde gjorts.
Dessa grupper måste mötas med en iskall gränsdragning. Det innebär att de som hyllar Hamas och dess mördande måste ses som den risk för det svenska samhället som de utgör. Hyllningar av en terrororganisation bör innebära förlorat uppehållstillstånd och för den som är svensk medborgare rättslig prövning för hets mot folkgrupp samt uteslutning från politiska partier och offentliga befattningar.
De personer det handlar om måste mötas med rättssamhällets konsekvenser när de hyllar mördandet av judar. Det är i allra högsta grad hets mot folkgrupp att håna judar, att skandera död åt judar och att kräva en utplåning av den judiska staten med den utplåning av judar det innebär. Det får inte finnas någon tvekan bland något politiskt parti i denna fråga och svenska medier måste våga skriva och rapportera om detta på samma sätt som våra rättsinstanser måste agera.
De som blundar för eller försöker ursäkta stöd och samröre med Hamas eller andra antisemitiska terrororganisationer skapar en öppenhet för en antisemitism som underminerar det svenska samhället säkerhet.
Vågar vi inte tala om dem som står för hatet och vågar vi inte öppet bemöta dem i skolor, i arbetslivet eller i den politiska debatten ger vi dem fritt fram. Vi måste alla våga utpeka dem som de mörkrets företrädare de är. Vi behöver en samhällsanda av civilkurage.
Idag minns vi Förintelsens offer. Vi gör det i en tid då vi fortfarande lever i chocken efter en av de största massakrerna på judar sedan Förintelsens dagar. Det finns inga kulturella ursäkter för antisemitismen och det finns inga politiska förklaringar. Det svenska samhället bör genom sina politiska partier, medier, det civila samhället och genom rättsstatens alla institutioner nu agera med full kraft. Det är så vi gör verklighet av parollen ”aldrig mer”. Och vi, det är vi alla. Antisemitismen bekämpas genom allas civilkurage.