Anförande inför Samfundet Sverige-Israel lördagen den 13 maj 2006

Anförande av Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige – Israel och ledamot av Europaparlamentet vid öppnandet av Samfundet Sverige- Israels årskonferens i Växjö lördagen den 13 maj 2006

Det talade ordet gäller

En aggressiv regim uppträder hotfullt mot världen och med förakt för demokratiska värden. Den tillhör världens mest brutala diktaturer med avrättningar, fängelse av tortyr av oliktänkande som ett medel för att upprätthålla sin makt.

Den förkunnar en antisemitisk propaganda utan att överhuvudtaget försöka förklä den samtidigt som den förnekar andra världskrigets förintelse. Den uppmuntrar mord av judar, stöder och finansierar terror mot människor på grund av deras judiska ras och hotar att utplåna ett land för att det består av judar. Den bygger nya generationer av medeldistansrobotar samtidigt som den i strid med världssamfundet fortsätter att utveckla kärnteknologi för kärnvapen.

Med tillkomsten av en Hamasledd regering på den Palestinska myndighetens område har de iranska ledarna dessutom fått allierade som vägrar att erkänna Israel och landets rätt till existens samtidigt som de accepterar terrordåd riktade mot civila som legitimt självförsvar. Och den Hamasledda palestinska regeringen har en allierad i form av Iran.

Utvecklingen i Iran följer på många sätt utvecklingen i Tyskland under 1930-talet. En regim som domineras av en totalitär samhällssyn och politiska ideal under vilken mänskliga fri- och rättigheter och mänskliga liv är underordnade, där människor kan få sina ögon utstuckna, armar uthuggna eller bli stenade beroende på vilket brott man begått enligt en medeltida strafflag. Ett uttalat hat mot fria och demokratiska samhällen förenade med hot mot dem som ställer sig i vägen. Så ser situationen ut i den del av världen där Israel är den enda demokratin.

Det är hatet mot fria samhällen, föraktet för judar och den totalitära samhällssynen som präglar de grupper och regimer som i dag säger sig vilja göra upp med judar som människor och med Israel som självständig stat. För ett demokratiskt samhälle som Sverige borde det vara rimligt att i denna situation reagera mot regimen som stenar kvinnor, hatar judar och hotar att utplåna ett annat land. Det naturliga vore att vi vände vår politiska energi mot de palestinska ledare som för sitt folk in på hatets och våldets väg snarare än på demokratins och toleransens. Men så är inte fallet.

Den svenska kyrkan bedriver sedan lång tid tillbaka en kampanj riktad mot Israel, den så kallade Hoppkampanjen, där man kräver ett ensidigt slut på den israeliska ockupationen av Västbanken utan ett erkännande av Israels rätt till existens och rätt till säkra gränser. Skulden för oroligheterna, skulden för våldet och terrorn läggs på Israel som ett land som har uppkommit genom en ”illegal immigration” efter andra världskriget.

De svenska frikyrkornas hjälporganisation Diakonia bedriver en politisk propaganda där man lägger ansvaret för ockupationen ensidigt på Israel, inte på dem som använder Västbanken och Gaza till att förbereda terrordåd mot civila, skjuta raketer mot israeliska byar och samhällen och använder hatet mot andra människor för att de är judar som en grund för den egna politiken.

Det är för mig en paradox att två religiösa organisationer kan vara så blinda inför det hat och intolerans som generationer av palestinska ledare har uttryckt med religionen som alibi. Det naturliga vore att religiösa ledare oavsett tro drog en gräns gentemot dem som söker använda sig av religiösa värden för att förespråka mord på människor av en viss ras eller för att motivera ett förtryck som till sitt innehåll bär prov på medeltida brutaliteter och förakt för den enskilda människans värde.

De kyrkliga ledarna kan möjligtvis förlåtas med att en lång rad politiska ledare fullkomligt bortser från det hat som bär upp många palestinska och muslimska ledares hållning i Mellersta Östernkonflikten.

En av Sveriges två utrikesministrar har bara uttryckt förakt för den så kallade barriären som på Västbanken framgångsrikt har syftat till att hindra terrorister och självmordsbombare att nå sina mål i form av tonåringar i diskotek -kö eller på café, vuxna på väg till jobbet eller barn på väg till skolan.

Det är inte terroristernas ledare som utkrävs ansvar för det som drabbar vanliga palestinier utan de tilltänkta offren som försöker skydda sig. Man kan ha synpunkter på barriären, stängslet eller som många retoriskt säger muren – jag har det eftersom jag anser att den borde följa det som är Israels gränser – men om man bortser från varför den finns där är man lika nyanserad som om man påstår att det är Europas demokratiska regeringar som bär ansvaret för de flygplatskontroller vi tvingas passera när vi ska flyga.

Den andre av Sveriges två utrikesministrar har uppenbarligen som en av sina första åtgärder drivit fram att Sverige hoppade av en flygvapenövning inom ramen för Partnerskap för Fred som det svenska flygvapnet planerat för i nästan ett års tid, på grund av att Israel deltog. Det innebär att vi ensidigt avstår från den kunskap och kvalitet som en sådan övning kan ge för olika räddningsoperationer, att andra länder får klart för sig att vi på kort varsel kan hoppa av för godtyckliga skäl och att vi är mer rädda för att samverka med en demokrati än med ett land som Uzbekistan.

Samtidigt har han bidragit till att Sverige som första medlemsland i EU har öppnat upp för visering av företrädare för Hamas, som är just företrädare för Hamas och inte enskilda privatpersoner. De företräder en organisation som är en terrorganisation. Det faktum att de har vunnit makten i den palestinska myndigheten gör inte deras roll som terrororganisation mindre allvarlig, tvärtom ställer det större krav på konsekvens och tydlighet mot den Palestinska myndigheten och de krav den bör leva upp till.

Det är svårt att förstå proportionaliteten i denna syn på världen och den utrikespolitik som nu förs av den svenska regeringen efter att Carin Jämtin och Jan Eliasson har övertagit ansvaret för den.

Det är offret, som försöker försvara sig i en ständig gråzon mellan krig och fred där det palestinska territoriet används som en bas för terrorns ledare att bedriva sitt krig och planera och genomföra de terrordåd som drabbar människorna i Tel Aviv och andra platser i Israel, som får bära ansvaret.

Det är mot den lilla demokratin som den svenska utrikespolitiken profilerar sig mot, inte mot de stora diktaturerna. Det är dem som hatet riktar sig emot, mot dem som hotas till sin nationella existens, som den svenska kyrkans ledare anklagar för konflikten.

Kanske gav den förre kabinettschefen Sverker Åström ett svar på de frågor som reser sig med anledning av detta. I sin artikel i Svenska Dagbladet jämförde han de palestinska terrordåden mot civila med den norska motståndsrörelsens kamp mot Nazitysklands ockupationstrupper i Norge. Det är en oförskämdhet mot den norska motståndsrörelsen som bedrev en väpnad kamp mot militära mål under ett brinnande världskrig. Den norska motståndsrörelsen hade vare sig rasistiska syften eller en vilja att döda tyskar för att de var tyskar, oavsett om de var civila eller ej.

I samma artikel uttryckte han också förståelse för att Hamas inte vill erkänna Israel, ett krav som världen i övrigt har ansett vara självklart för en realistisk fredsprocess. Han skrev istället att det varit naturligt även för Sverige att dröja med sina erkännanden av länder, att det inte är en skyldighet att erkänna en annan stat. Sverker Åström blandar medvetet ihop förhållningssättet inför nya framväxande stater, till exempel de baltiska nationerna under deras frihetskamp, med vår syn på existerande stater.

Det vore som om Sverige förbehöll sig rätten att erkänna Danmarks existens, eller Tyskland vägrade erkänna Tjeckiens existens. Den syn som präglar Åströms artikel i denna del vore att lämna fältet fritt för aggressiva diktaturer att ifrågasätta varje land de önskar ifrågasätta. Och Åström öppnar för att se på staten Israels existens som om det är en ny stat vars existens faktiskt kan ifrågasättas.

Vad är det som ligger till grund för denna oproportionerliga syn på situationen i Mellersta Östern, där den lilla demokratin framställs som den stora aggressorn och de stora diktaturerna och de totalitära rörelserna som oskyldiga offer?

Varför ständigt denna skuld på det judiska folket? Varför ständigt denna ovilja att stå upp för demokratin mot dem som förespråkar hat och antisemitism? Varför bidrar så många till en politisk legitimitet för dem som ifrågasätter Israel?

Det handlar inte om det självklara i att varje stat bör kunna kritiseras, att varje regerings politik måste kunna diskuteras. Det handlar om proportionaliteten i en politik som gör demokratin till bov och diktaturen till offer. Jag räds svaret men tror att vi i Sverige liksom i övriga Europa har mer att lära av historien.

Det visar i allra högsta grad att Samfundet Sverige –Israel behövs. Vi värnar staten Israels existens, vi värnar om de kontakter som våra länder har glädje och nytta av liksom allt det kan lära oss i båda riktningar och vi värnar om den enda demokratin i Mellersta Östern.

För oss handlar stödet till Israel inte om ett stöd på andras bekostnad utan om ett stöd för det internationella samfundets allra mest grundläggande regler om nationers rätt till existens, om värnet av mänskliga fri- och rättigheter samt avståndstagande från terror och antisemitism. Vårt stöd för Israel riktar sig mot dem som vill förgöra ett annat land och som förespråkar totalitära ideal. Vårt stöd handlar om demokratin på bekostnad av de totalitära idealens krafter. Så ser vägen till fred ut i Mellersta Östern liksom i alla andra delar av världen.