Anförande i Stockholms Synagoga som tack till föreningen Förintelsens Överlevande för 27 januari-priset vid minnesceremoni över Förintelsen den 27 januari 2018
Gunnar Hökmark
Mina damer och herrar,
kära överlevande,
Det är er jag vill rikta mig till ikväll, inte just för den fina utmärkelsen jag har fått. Den lägger jag stolt till mitt hjärta, här ikväll och framöver i min politiska gärning. Men framförallt vill jag rikta mig till er.
Ni är överlevande i ordets konkreta betydelse. Men ni är också överlevare i den ädlaste bemärkelse. Den mest brutala ondskans idé besegrades genom er överlevnad, genom att ni kunde föra vidare kunskapen, historien och verkligheten, och genom att ni är här i dag.
Förintelsen, dess offer och denna dag påminner om en enkel men brutal sanning. Antisemitismen stannar inte vid rasismens inskränkta dumhet och fördomar som söndrar samhällen och skapar hat.
Antisemitismen går ett steg längre. Den handlar om mer än förakt för en grupp av människor. Den handlar om att ifrågasätta och upphäva rätten till människors liv. Därmed är den ett hot mot det civiliserade samhällets allra mest grundläggande respekt för människan, för dess rättigheter och alla våras liv.
Ni manifesterar var och en det starkast som kan finnas i oss alla. Det är er vi vill hedra och minnas. Minnas för att försöka förstå och för att ständigt hindra att människor på nytt bildar vansinnets kollektiv. Men ni är också en påminnelse om att vi varje dag måste vinna mänskligheten.
När jag var i Auschwitz för några år sedan berättade en kvinnlig överlevande något jag aldrig kommer att glömma. Hon berättade att hon som tioårig flicka på vintern i iskall kyla skulle gå över de diken av träck som delade in lägret med kanaler. När hon gick över en spång var det två lägervakter som bara för att de tyckte det var roligt puttade i henne. Ner i träcket. I tiograders kyla. Som hon sa, det hade de inte behövt göra.
Hon kunde drunknat där. Hon kunde ha förfrusit. Men en äldre fånge hoppade i och lyfte upp henne. Han kunde ha blivit skjuten, drabbats av lunginflammation eller förfrusit . Men han hoppade i och räddade hennes liv. Som hon sa, det hade han inte behövt göra.
Inget gör mig så medveten om människans val som dessa ord. De hade inte behövt putta i henne. Han hade inte behövt riskera sitt liv för att rädda henne. Men de gjorde det. Och han gjorde det. Och hon överlevde.
Nu står vi här 2018. I en tid som vi trodde skulle vara mycket tryggare. Kanske att ondskan för evigt skulle vara besegrad. Men vi ser att den ständigt lever.
Men vi vet också att den kan besegras och att våra minnen att våra vinner över deras. Vår heder över deras vanheder. Vår tro på människan som starkare än deras eftergivenhet till ondskan. Ni visar att vi alla har det som gör oss starkare än dem.
Och vi kommer inte låta dem vinna. Tack vare er, kära överlevande.