Vi har sett honom många gånger. I skolböcker och i reportage. Han är sex år gammal. Klädd i en alldeles för stor keps. En rock som når nere över de bara knäna. Han är liten och skrämd. Med uppsträckta händer.
Han står bredvid sin mamma. Som skrämd blickar bakåt. Bakom pojken står Gestaposoldaterna med gevären riktade mot honom. Många av er har säkert i minnet känt igen bilden. Det är den lille judiske pojken i Warszawa-ghettot jag talar om.
Den bilden symboliserar mer än många andra behovet av ett samhälle där goda medborgare aldrig ger upp försvaret av att var och en skall ha ett skydd till sitt liv och för sin värdighet.
Den bilden och historien lär oss att människovärdet aldrig bara kan hyllas i ord. Det måste värnas i handling. Politiken måste ge människorna ett starkt försvar. Varje liten pojke och flicka. Varje människa.
Mina vänner, vi är en politisk rörelse för att offentlig maktutövning aldrig skall svika denna sin viktigaste uppgift. Att slå vakt om friheten, inte bara i ord. Att över nationers gränser utveckla och använda den politiska makten till att i Europa och i Sverige alltid värna den enskilde. Det må vara den sexårige pojken eller flickan, han eller hon må vara jude eller grek, dansk, finsk eller svensk. Vi sviker aldrig denna uppgift.
Vi vet att det bara är en politik som strävar efter vars och ens frihet, som när det verkligen gäller vågar värna vars och ens värdighet.
I vårt Europa är människorna medborgare var de än rör sig, vart livet än för dem. I vårt Europa kan de vara trygga därför de är fria, därför att de är medborgare och inte undersåtar.
I vårt Europa är friheten politikens främsta drivkraft och den ger oss därför kraften att värna och trygga freden. Ett frihetens Europa. Utan gränser. För fria människor. Med samarbete och gemenskap. Det är vårt Europa.
Det är ett Europa som börjar ta form. Det har förenat 15 nationer i en gemenskap av öppna gränser och en fri ekonomi. Det har som sin kompromisslösa grund respekten för den enskildes rätt. Det utvecklas av en enkel och tydlig målsättning. Den politiska makten skall användas för att värna och öka medborgarnas frihet.
Det samarbete som präglar vårt Europa har gjort gamla diktaturer till stabila demokratier. Nu ser vi samma utveckling i Öst- och Centraleuropa. Vi såg i början av detta årtionde hur historien stod och skälvde. I de baltiska staterna i den folkliga kraftmätning som föregick Estlands, Lettlands och Litauens frihet. I Polen, Tjeckoslovakien och Ungern innan demokratin blev verklighet.
Nu står dessa länder och väntar på att få bli medlemmar i Europeiska unionen. För dem handlar det om något mycket konkret. Att vara trygga mot diktatur. Trygga i demokratin. Trygga i fred. Trygghet genom att man är med och bestämmer. Trygghet genom möjligheten till växande välstånd. När våra partivänner i Estland var med om att vinna valet för några veckor sedan var det ett folk som inte bara sa ja till fortsatt och ökad frihet och marknadsekonomi. Mer än något annat sa man återigen ja till Europa.
I Sverige har vi två partier i Sveriges riksdag som vänder dem ryggen. Som vill att Sverige skall lämna samarbetet och som anser att samarbetet bör avvecklas. Som inte vill ha en öppen ekonomi. Som ogillar marknadsekonomi och tillväxt. Som är emot öppna gränser. Som hellre vill att varje land skall gå sin egen väg.
Det ena partiet har genom hela sin historia försvarat slutna och stängda gränser. I hela sin samhällssyn har de hyllat den politiska maktens kontroll över hela samhället. Medborgarnas frihet upplever de som ett hot mot den egna kontrollen. För de som önskar total politisering av samhället blir frihetens samarbete ett hot: Låt mig citera ur Vänsterpartiets valplattform inför Europavalet för att ge en bild av deras syn på Europa före och efter kommunismens fall:
”Efter murens fall 1989 behärskar den internationella kapitalismen Europa och nästan hela världen. ……. EU eller EMU förmår inte lösa de grundläggande problemen med arbetslösheten, klassklyftorna och den försvagade demokratin inom sina medlemsstater. Stora delar av det tidigare Östeuropa domineras av en brutal kapitalism som medfört ekonomisk och social kris. I vissa länder råder bristande demokrati och allvarliga, ibland militära, konflikter.”
Alltså, efter murens fall är det den internationella kapitalismen som tyranniserar Europa. Säg det till dem som stod i de polska brödköerna på 1980-talet.
Demokratin är försvagad. Säg det till dem som förföljdes av Stasi i Östtyskland. Säg det till dem som ställde sina kroppar mot sovjetiska stridsvagnar. I Budapest 1956. I Prag 1968. I Vilnius 1991. Säg det till dem som förra söndagen gick till valurnorna i Tallinn, Tartu och Narva.
I Östeuropa är det inte 50 års kommunism som gett fattigdom och elände utan marknadsekonomi. Säg det till dem som fick leva sina liv i ständig brist och misär. Säg det till dem som deporterades. Mina vänner, när vänsterpartiet skriver valplattform är det Orwell som håller i pennan.
För att ha varit ett parti som hyllat diktaturerna och den socialism som lämnade ett arv av fattigdom, förnedring, förstöring och förtryck är vänsterpartiets beskrivning av dagens Europa en skamlös förolämpning av alla dem som led under förtrycket.
Vänsterpartiets Europafientlighet är en obehaglig påminnelse om ett parti som i sin dyrkan av den totalitära socialismen inte ville se det vi alla såg. Som trots allt ingenting sett och ingenting lärt.
Före valet uppmanade dom sina partiexpeditioner att ta ner porträtten av Lenin. Då funderade jag på vad som var värst: Ett parti vars lokalföreningar har massmördare på väggen. Ett parti som måste skicka ut centrala påbud om vad man får ha på väggen. Eller ett parti som inleder en debatt om man kan ha massmördare på väggen.
Efter valet har de debatterat om en av 1900-talets massmördare i själva verket inte var som alla andra statsmän på sin tid. Vänsterns historierevisionism ställer krav på en upplysningskampanj om den totalitära socialismens verklighet. Låt varenda skolbarn lära sig hur mänsklig värdighet förtrampades i kommunismens samhälle.
Att detta parti är emot den Europeiska Unionen är ett av de bästa betygen på Europasamarbetet. Att de svenska kommunisterna som ett av sina främsta mål vill att Sverige skall lämna samarbetet är ett av de främsta argumenten för att vi skall vara med. Låt dem aldrig rubba den frihet vi vunnit!
Det andra partiet har som grundläggande idé att fri handel skadar och att ekonomisk tillväxt är av ondo. På samma gång som de säger att ekonomisk tillväxt förstör vill de öka de offentliga utgifterna. Det är som att göra politisk ideologi av föreställningen att utgifter är bra men inkomster dåliga.
Deras företrädare hyllar precis som alla andra freden men de är emot försvar. De talar precis som andra om behovet av en ren miljö men de är emot en miljöpolitik över gränserna.
De tycker inte om att Europas länder i dag samarbetar om demokrati, fred och säkerhet. De vill att varje land skall stå för sig. Dom vill vända samarbetet ryggen. Dom vill lämna Europas nya demokratier åt sitt eget öde. När man från Estland i norr till Balkan i söder ber om att få vara en del av samarbetet för att trygga sin framtid, då svarar dessa grönnationalismens profeter: ”ensam är stark!”
De här två partierna går till val på att EU skall avvecklas samtidigt som vi ser att samarbetet för fred i Europa är en säkerhetspolitisk och moralisk nödvändighet. Vi ser det som allra tydligast i det gamla Jugoslavien.
I en tid då samarbetet och internationalismen är som viktigast, väljer de här partierna den inskränkta nationalismen. De vill ställa Sverige utanför den inre marknaden och avveckla den gemenskap som de nya demokratierna söker sig till.
Ett Europa präglat av deras politik vore en katastrof. För de nya demokratierna men också för alla andra som vill se ett Europa i fredlig utveckling. De går till val på att vi skall vända Europa ryggen. Låt oss se till att de får det svar de förtjänar den 13 juni när Europas folk går till val! De hör inte hemma i Europaparlamentet.
Europa är fyllt av nya generationer sexåriga pojkar och flickor med förhoppningar om en framtid i frihet och fred. Där finns de små barnen som är på flykt, som har sett ett elände ingen skulle behöva se. Där finns alla de andra små barnen som hoppas att Europa skall formas så att de får leva sina liv i trygghet och öppenhet. Det är alla dessa och så många andra som vänsterpartiet och miljöpartiet vänder ryggen.
Det diskuteras i bland vems projekt Europasamarbetet är. Jag tror inte att det är någons därför jag är övertygad om att det borde vara allas. Men jag vet vems projekt det inte är. Det är inte ett projekt för dem som är emot öppna gränser. Det är inte ett projekt för dem som under årtionden skamlöst försvarat slutna gränser och murar.
De säger nej till ett samarbete som ger de nya länderna stabilitet och utveckling. De säger nej till ett samarbete om säkerhet. De säger nej till ett samarbete för att skapa fred där freden inte finns. Det är en feg och omoralisk politik. Självisk och inskränkt. Utan visioner om en framtid i frihet. Bara en dröm om gamla gränser. Det är deras Europa. Det är därför vi skall vinna valet för vårt Europa.
Och utvecklingen går inte deras väg. Kampen mot samarbetet drabbas av ständiga bakslag. Den 12 mars trädde Polen, Tjeckien och Ungern in som fullvärdiga medlemmar i Nato. Därmed togs ännu ett stort steg bort från det Europa som Churchill i Fulton, USA, 1946 beskrev med sin klassiska formulering. ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent.” Och han beskrev hur det nya Europa som vi kom att leva med i 50 år nu såg ut ”Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest,Belgrade, Bucharest and Sofia, …..”
De tre nya ländernas medlemskap i NATO är ett steg på vägen mot ett nytt Europa. Det betyder att risken för krig har minskat. Vår försvarspolitiska debatt handlar bland annat om hur vi skall relatera oss till denna nya verklighet. Ingen betvivlar att vår säkerhet har ökat. Det visar att det europeiska samarbetet fungerar. Europa blir tryggare av en växande gemenskap.
Trots detta har svenska socialdemokrater – samtidigt som europeisk historia skrivs om med Polens, Tjeckiens och Ungerns medlemskap i NATO – ingen uppfattning om hur vi själva skall ställa oss till en av de viktigaste frågorna för Sverige och i Europa. Istället hävdar de på fullt allvar att allt är som förr och allt skall vara som förr.
När Persson nyligen höll tal och hävdade att allt var som förr och att det inte finns någon anledning att ändra svensk säkerhetspolitik eftersom allt är som förr fick han en journalistfråga kring det som är en springande punkt för oss i ett Europa där allting så uppenbart inte är som förr:
”Om ett EU-land angrips, är det då politiskt möjligt att stå neutral?
– Jag har inte ens reflekterat på den frågan. Det tål att tänka litet på innan man svarar. Jag har inte stött på frågan förut”, svarade Persson.
Sveriges statsminister har inte reflekterat över den kanske mest grundläggande säkerhetspolitiska fråga vi har. Detta var precis efter det att han hållit ett linjetal om svensk säkerhetspolitik. Men Persson har inte reflekterat över frågan. Den tål att tänka på, som Persson formulerar det. ”Tänkte inte på det ”som amatöruppfinnaren i Lorry brukade säga .
Men det är inte bara när det gäller frågorna om europeisk politik för säkerhet och fred som socialdemokraterna saknar besked. Dom vet inte vad de vill när det gäller Sverige och euron heller. Det är visserligen vad Persson själv har sagt är vår tids viktigaste fråga. Det är bestickande. Vi lever i ett land där statsministern saknar en uppfattning i den fråga som har själv anser vara sin egen tids viktigaste.
I sanningens namn måste det sägas att dom är konsekventa. Dom är till och med vad man kan kalla ett heltäckande politiskt parti. Dom täcker nämligen in hela fältet – freden, säkerheten och ekonomin – med samma bestämda politiska uppfattning. Att inte ha någon uppfattning.
Men nu vore det inte rättvist mot Göran Persson att säga att han inte har någon uppfattning alls när det gäller Europas viktiga frågor. Han är beredd att ta strid när det verkligen gäller.
I likhet med alla oss andra har statsministern sina starkaste uppfattningar i frågor där han har en egen erfarenhet. Inte minst när det gäller låga skatter. Faktiskt. Visserligen inte när det gäller arbete eller företagande, eller när det gäller låg- och normalinkomsttagare. Men ändå. När det gäller taxfree sprit har Sverige en statsminister med en stark uppfattning i sak.
Han har rest runt i Europa en hel del, fascinerats av Europatanken och upptäckt att det här med taxfree, det är ”ett trevligt inslag i resandet.” Den egna erfarenheten gör att han står stadigt när Europa skall formas!
Och han är en ledare som lyssnar till folket: ”Jag har aldrig stött på något demonstrationståg på Stockholms gator som har krävt att vi ska avskaffa taxfree, säger han.” Det är förmodligen sant. Antalet personer som på Stockholms gator demonstrerar för högre skatter är rätt begränsat, utom möjligtvis på Första Maj. Problemet är att Persson tror att det är just på utlandsresor, men inte annars, som medborgarna vill ha lägre skatt. Ungefär som mannen som medvetet köpte för små skor eftersom det blev så skönt när han tog av dem.
Han har en rätt besvärlig arbetssituation, Persson, det förstår man när man får höra hur han har det i det dagliga arbetet: ”Å ena sidan har jag finansministerns råd som viskas i mitt öra att håll fast. I det andra örat dånar medborgarnas krav på bibehållen taxfreeförsäljning.” Tänk att ha Åsbrink som sitter och tisslar i örat hela tiden. Innan han fick någonstans att bo måste detta ha varit direkt outhärdligt!
Under sådana arbetsförhållanden prövas statsmannens förmåga att se de stora utmaningarna i sitt historiska perspektiv för att kunna skilja mellan stort och smått : ”Vi måste vara lite politiskt realistiska. När premiärministrarna i EU:s tre stora länder driver frågan om en förlängning måste vi acceptera det. När tre länder som utkämpat ett (Sic! två) världskrig ber oss om hjälp är det klart att vi gör det” Vi har inte en kommunalkamrer som statsminister. Vi har en europeisk visionär!
Den gemensamma valutan är en svår fråga. Det är inte lätt att veta vad man vill. Den gemensamma säkerheten är också en svår fråga. Det är inte lätt att veta vad man vill. Men när krigshärjade länder vädjar om stöd för den skattefria spriten, då ställer Persson upp!
Det är fint att statsministern vill helga minnet av dem som stupade vid Somme och på Normandies stränder. Det är bra. Det vore ännu bättre om han funderade över vad vi skall göra för att det inte skall upprepas. Mona Sahlin konstaterade i början på året i en intervju i Expressen: ”Eftersom vi står utanför EMU har vi svårt att bli tagna på allvar, i alla fall på ministerråden. Det är den erfarenheten jag har.” Mina vänner, när man tagit del av statsministerns Europatänkande inser man att det är inte bara Sverige och den gemensamma valutan som är problemet.
Men allt det här visar på något annat. Europas rödgröna regeringar förmår inte samla sig till de förändringar och prioriteringar som Europa kräver. De förmår inte skilja mellan de utmaningar som den europeiska framtiden innebär och de problem som kräver lappande och reglerande för att den gamla tidens regleringar skall kunna överleva.
Sveriges och Europas problem är inte att de som reser med båt och flyg över Europas gränser kan förlora den skattefria kassen. Det stora problemet är att vi har för höga skatter på medborgarna, på företagandet och på våra samhällen.
Sveriges och Europas problem är inte att vi arbetar för mycket utan att vi har för få jobb. Det stora problemet är inte att vi har för långa arbetstider utan att arbete och företagande inte har tillräckligt goda villkor, att vi har för höga skatter på arbete och att vi har för reglerade arbetsmarknader som hindrar tillväxt och nya jobb.
Sveriges problem är inte att utländska experter har för höga skatter utan att låginkomsttagare, normalinkomsttagare och höginkomsttagare i Sverige betalar världens högsta skatter oavsett om de är experter eller ej.
Sveriges och Europas problem är inte att vi har för stora marknader och för få regleringar utan att våra marknader är för små och regleringarna för många.
Sveriges och Europas stora framtidsutmaningar är inte att konstruera nya bidragssystem, ökade jordbrukssubventioner, europeiska arbetstidsregler, europeisk TV-kvotering, europeisk familjepolitik eller europeisk sexualupplysning. Sveriges och Europas stora framtidsutmaningar är att slå vakt om friheten över Europas gränser, att värna freden, att skapa en dynamisk ekonomi för företagande och jobb i hela Europa. Därför skall vi säga nej till rödgrön politik. I Sverige och i Europa!
Europavalet står mellan vår politik för ett friare Europa och en rödgrön politik som fastnar i lappande och regleringar istället för att förverkliga visionen om Europa. Sanningen är att under socialdemokratisk ledning i Europa har frågan om taxfree sprit kommit att dominera över frågorna om hur unionen skall anpassas och utvecklas för att ta in fler och nya medlemmar redan 2003. Gärna en skattefri påse, Göran Persson, men först Estland, Lettland och Litauen som medlemmar.
Det är inte länge sedan Göran Persson talade om det nya socialdemokratiska Europa. Nu bestämmer de progressiva krafterna, hette det från statsministern. Men det europeiska samarbetet behöver inte Oscar Lafontaines gamla socialism. Det behöver vare sig Edith Cressons tandläkare eller regeringschefer som funderar mer på taxfree än på Europas säkerhet.
För ett halvår sedan annonserade Göran Persson i riksdagen styrkan i det nya Europas rödgröna samarbete:
”Det är inte avvikande att ha ett rödgrönt samarbete. Det börjar ju snart vara det normala i den europeiska unionen. Det är rödgrön reda i Tyskland. Det är rödgrön reda i Frankrike. Det är rödgrön reda i Italien. Det är rödgrön reda i Finland. Det blir rödgrön reda i Sverige, det är vår förhoppning och vår utgångspunkt.”
Det dröjde bara ett halvår innan vi fick ett Europa utan kommission, ett ordförandeskap i regeringskris och ett ordförandeland som tvekar i fråga efter fråga, samtidigt som man tvingar in rådet i oändliga diskussioner om taxfree, och låtit jordbruksdiskussionen handla om stigande subventioner samtidigt som utvidgningsfrågorna tonas ner. Om detta är rödgrön reda skulle jag vilja veta hur röran ser ut.
I Sverige kan ingen hävda att det råder rödgrön reda. Här har istället utbrutit ett pratkalas som är formidabelt.
Björn ville göra upp om försvaret med de borgerliga men fick inte ge försvaret mer pengar för Erik eftersom Birger och Gudrun vill avrusta försvaret eftersom de menar att det Europa som präglas av det samarbete som de är emot nu har evig fred. Eftersom de bryter samarbetet med Göran om Göran ger försvaret mer pengar vill inte Göran ge Björn sitt stöd samtidigt som han heller inte vill ge Erik sitt stöd så därför fick Björn överhuvudet inte veta någonting om hur det skulle bli förrän han fick veta att det inte blir något varför han kompromissade med Lennart vilket för försvarets del blir det samma som inget.
Nu vill emellertid en helt annan Björn att regeringen skall ha en politik för företagande och nya jobb. Han är den allra bäste på att prata. Eftersom han eller regeringen i övrigt inte vet vad som krävs för att skapa ett bättre företagsklimat bestämmer han sig för att ha några samtalsgrupper med näringslivet.
Det beror i sin tur på att några förslag till förändringar får han inte lägga fram för Erik eller för Göran så det finns inte så mycket att samtala om inom regeringen. Han vänder sig därför till några företagsledare och vill ha en samtalsgrupp för att samtala om vad som krävs för en bättre företagarpolitik. Det finns det nämligen ingen i regeringen som efter nästan 5 år vid makten känner till.
Visserligen har de haft ett antal olika samtalsgrupper även dessförinnan, liksom uppvaktningar, artiklar och en mängd annan information. Genomgående i vad näringslivet sa till regeringen 1994 var : höj inte inkomstskatten, inför inte värnskatten, avveckla inte kärnkraften, återinför inte förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen och återställ inte arbetsrätten.
Nu hörde inte regeringen detta varför näringslivets företrädare 1995, 1996, 1997 och 1998 har hävdat att det vore bra med en sänkning av inkomstskatten, en avveckling av värnskatten, stopp för kärnkraftsavvecklingen, avskaffad förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning och reformer inom arbetsrätten. Allt detta sa näringslivet redan 1994.-
Regeringen har varje år sagt att man noterat dessa synpunkter och att man skall komma med kraftfulla förslag i nästa proposition. Nästa proposition har kallats tillväxtproposition, vårproposition eller budget. Någon gång har den kallats arbetsmarknadspolitisk proposition men då kom den inte alls. Alla de andra propositionerna har kommit med det tydliga budskapet i just den propositionen att förslag om förbättrade villkor skall komma i nästa proposition.
Nu finns det ett skäl till att det alltid skall komma i nästa proposition och det beror på att LO säger att det inte får komma några sådana förslag i denna propositionen. Så därför kompromissar regeringen med LO om att sådana förslag som LO ogillar kommer nästa gång. Och eftersom det precis som i Borta med Vinden alltid finns en nästa gång så kommer det inte i dag några förslag om förbättrade arbetsvillkor för företagandet.
Ett skäl till att det inte blir sådana förslag är att vänsterpartiet är emot ett fritt företagande, utom när det gäller smärre restauranger, medan miljöpartiet är emot tillväxten som sådan. Regeringens ena samarbetsparti föddes ur motståndet till företagandet, det andra ur rädsla för framsteget.
Då måste man förstå att Björn Rosengren behöver någon att tala med. Och eftersom han inte har någon i regeringen att tala med måste han tala med någon annan.
Eftersom regeringen inte vet vad den vill i frågor som gäller företagande, skatter, hushållstjänster och Europa väljer var och en i regeringen att tala med någon annan. Kjell Larsson, som är miljöminister och regeringens egen upptäcktsresande, talar med miljöpartiet och vänsterpartiet om uthållig tillväxt. Björn Rosengren talar med näringslivet om tillväxt. Erik Åsbrink talar med de andra partierna om skattefrågorna. Mona Sahlin talar med några av de små företagen om de små företagens villkor för att ha någon att tala med om småföretagardelegationens förslag som regeringen inte genomfört.
Det verkar som om regeringen har läst frågespalten i en veckotidning. Kära frågespalt, mina vänner förstår mig inte, vad skall jag göra? Finns det någon jag kan tala med?
För till skillnad från regeringen så vet Schlaug och Schyman vad de vill. Regeringen velar om Europa, Schlaug vill driva oss ur EU. Regeringen velar om företagens skatter, Schyman vill höja dem. Regeringen velar om försvaret, Schlaug och Schyman vill avveckla det.
Nu flyttar företagen och nu flyttar ägandet. Det gamla traditionella företagandet liksom det nya som skulle kunna vara Sveriges spjutspets inför framtiden. Prognoserna för tillväxten revideras ner mer och mer ju längre bort vi kommer från valet. Nyföretagandet minskar.
Men verkligheten är att inget händer med företagandets villkor, de nya jobben eller skatterna. Inget händer med miljöpolitiken. Inte ens med kärnkraften händer det något. Det händer inget med svensk Europapolitik. Inget händer inom sjukvården. Inget händer inom den svenska skolans undervisning. Inget händer inom äldreomsorgen.
Det beror inte bara på att näringsministern äter middag med näringslivet och plitar på artiklar till DN. Det beror inte på att Erik Åsbrink har en ny lägenhet att inreda. Det beror inte ens på att miljöministern befinner sig på Sydpolen.
Nej regeringen regerar inte därför att den helt enkelt inte vet vad den vill. Svensk socialdemokrati har helt tappat styrfart och driver viljelöst styrd av de krafter som finns runt omkring. När Rosengren pratar har Schlaug för länge sedan bestämt sig. När Åsbrink tvekar har Schyman redan sagt nej. När Larsson är i Antarktis sitter vänstern och miljöpartiet och förhandlar.
Frånvaron av förändringar och förnyelse gör många människor illa. Oförmågan att leda landet gör att människor får allt svårare att få tillvaron att gå ihop. Bristen på en politik för företagande och tillväxt rycker undan försörjning och trygghet.
Den totala frånvaron av en politik för framtiden drabbar Sverige som nation. Och detta gäller över hela vårt samhällsområde.
För vad har de som är sjuka och lider av svåra smärtor Lars Engqvist att tacka för? Har han tagit initiativ till någon reform som stärker patientens ställning, som gör det möjligt att få vård i tid, som underlättar för alla dem som i dag skulle kunna ge vård att ge vård till dem som behöver?
Engqvist är mer upptagen med att argumentera mot förändringar som ger bättre sjukvård än att se till att patienter får välja. ”Vad får vi för sjukvård om exempelvis läkemedelsindustrin skulle äga sjukhusen? Jag är rädd för att man då förlorar kontrollen.” Så sa han i höstas när de första stegen togs för att öppna för en privatisering av landstingsägda sjukhus.
Jag kan inte låta bli att påminna er om vad hans socialdemokratiska partivän, Owe Nilsson i Göteborg sa i början på 1998, när man upptäckt att Sahlgrenska sjukhuset gick med en halv miljard i förlust: ”Det är bara att konstatera att jag inte har kontroll över utvecklingen. Om det är någon som har kontroll överhuvudtaget vet jag inte”. Mina vänner, det är dags för en sjukvårdspolitik som ger någon kontrollen.
Poängen med vårdgaranti, fri etablering och i förlängningen en allmän hälsovårdsförsäkring är att det inte blir Engqvist och Nilsson som har kontrollen, utan att ha kontrollen, utan att patienterna har kontrollen. Och det är helt uppenbart att de skulle ställa helt andra krav på sjukvården än vad socialdemokratiska politiker gör.
På Lindesbergs sjukhus upptäckte man att två tredjedelar av läkarnas tid gick åt till administration och bara en tredjedel till sjukvård. Engqvists reaktion på detta var klargörande för den socialdemokratiska sjukvårdssynen: ”Alldeles uppenbart ska ju merparten av en läkares tid användas till patienterna. Man kan säga att det rimliga vore att en tredjedel skulle gå till administrativa uppgifter och två tredjedelar till patientkontakter i stället för tvärtom.”
Sådana politiker skall inte ha kontrollen över sjukvården. Svenska patienter har rätt att ställa större krav än att ”bara” en tredjedel av läkarnas tid går till administration. Nu förändrar vi så att patienten får kontrollen.
Och vad har de arbetslösa att tacka Björn Rosengren och Mona Sahlin för. I februari 1999 hade vi 25 000 färre jobb än när socialdemokraterna i oktober 1994 tillträdde regeringsmakten och lovade krafttag för jobben. Vilket förslag har de lämnat till riksdagen, vilket beslut har de medverkat till, som stärker villkoren för företagande och nya jobb?
Vad har svenska elever att tacka skolministern för? Vilken förändring har hon vidtagit för att skolan skall ge bättre kunskaper, eleven större möjligheter att välja sin skola och sin utbildning. Vad har de att tacka för när hennes insatser handlar mer om att skattepengar skall användas till att alla småbarn skall gå i förskolan hellre än till att alla barn som lämnar den svenska skolan skall ha kunskaper i världsklass?
Och vad har de som står i bostadskö att tacka Åsbrink, Klingvall, Lövdén och Engqvist för när de går i täten för en politik som försvårar för vanliga människor att skaffa sig en bostadsrätt och som hellre river bostadshus än sänker hyrorna?
Vad har svenska låg- och normalinkomsttagare att tacka Erik Åsbrink för när marginalerna blir allt mindre i ett land där tillväxten blir allt lägre i förhållande till andra länder?
Vi har en regering som hellre prioriterar sin allians med vänstern och miljöpartiet än en politik för förändring och förnyelse. Det skapar en rödgrön röra som skadar Sverige och dess medborgare.
De som talar emot sänkta skatter av omsorg för vad de påstår omsorg om vad de säger ”lilla människan” glömmer att det är de höga skatterna som gör medborgare till små människor i samhället. Som gör att jobben flyttar ut. Att företagen flyttar ut. Att forskningen flyttar ut.
De glömmer att riktig trygghet är att kunna leva på sin lön och ha marginaler i den egna ekonomin, att inte behöva oroa sig för om pengarna räcker veckan ut, att kunna klara den extra kostnaden eller att kunna fira födelsedagen som man vet att barnen längtar efter. De som säger nej till sänkta skatter av omsorg om vad de kallar för den lilla människan brister i medkänsla och förståelse för hur människor i det svenska högskattesamhället har det.
De glömmer att det finns ingen viktigare politik för starka familjer än en politik som gör det möjligt för familjen själv att bestämma och fatta sina beslut. Det finns ingen större trygghet än att veta att man själv kan klara vardagen och det finns ingen trygghet i beroendet till andras bidrag.
Slår man mer vakt om den offentliga strukturens makt över människors vardag än den enskilda människans välfärd har man glömt, långt inne i sammanträdesrummet och långt in i korridorerna vad mänsklig trygghet är. Vi moderater har våra väljares krav på oss att skapa den trygghet som svenska folket har rätt att kräva.
Det är därför vi vill sänka skatterna. Ingen annan kommer våga den förändring och förnyelse som det kräver. Men bland alla partier som överbjuder varandra skall väljarna veta en sak. Moderaterna är att lita på.
Vi måste bryta med en politisk föreställning som säger att trygghet är det som politiker ger ”den lilla människan”, vi behöver en trygghet som gör att den enskilda människan kan finna och forma tryggheten i sin tillvaro.
Genom att det finns jobb. Genom att man kan leva på sin lön. Genom att familjen själv kan bestämma. Genom att man vet att man kan gå till vem man vill när man är sjuk så att man vet att man får vård. Genom att man kan välja hur man skall tillbringa sina äldre dagar. Genom att man kan välja skola så att man vet att man får den utbildning man vill ha och som håller måtten.
På samma gång som vi aldrig viker från att den som verkligen behöver stöd alltid skall finna att resurserna och hjälpen finns där kommer vi aldrig acceptera en politik som skapar otrygghet för de många.
För oss är trygghet inte så stora och så många bidrag som möjligt utan att människor ska behöva så få och så små bidrag som möjligt. Där är skillnaden mellan oss och andra partier. Den skillnaden handlar om människors värdighet och självförtroende. Den skillnaden är vi stolta över och den skillnaden skall väljarna veta att de kan lita på.
Därför är vårt uppdrag att förändra och förnya så att det svenska samhället får mer plats för enskilda människors företagande och arbete. Mer utrymme för enskilda människors ansvar och engagemang.
Vårt uppdrag är att förändra och förnya sjukvården så att den enskilda människan får vård i tid och när den behövs. Gör vi inte det blir det enskilda människor som drabbas.
Vårt uppdrag är att förändra och förnya så att skatterna kan sänkas för vanliga inkomsttagare. Annars växer bidragsberoende och köer. Då blir det den enskilda människan som drabbas.
Vårt uppdrag är att förändra och förnya för att Sverige skall vara ett företagandets land. Därför vill vi sänka skatterna. Annars växer arbetslösheten fast. Annars döms enskilda människor till allt längre arbetslöshet. Utan förändring och förnyelse är det den enskilda människan som drabbas.
Vårt uppdrag är att förändra och förnya den svenska skolan. Annars kommer den inte ge svenska barn världens bästa kunskaper. Annars kommer inte varje litet barn att få de kunskaper hon behöver. Utan en förändring av den svenska skolan drabbas den enskilda människan.
Vårt uppdrag är att förändra och förnya för att ge familjen valfrihet och styrka. Utan förändring består en politik som försvagat familjen, som försvårar för föräldrar och förkväver vårt ansvar för varandra. Utan förändring drabbas den enskilda människan.
Vi skall förändra och förnya så att den lilla flickan kan få världens bästa skola. Så att den unga ingenjören kan skapa det nya företag hon funderat på. Så att läraren kan starta ny utbildning. Så att rektor får ökad självständighet så hon kan rekrytera så att vi i den svenska skolan får de bästa lärarna. Så att den sjuka damen får vård i tid. Så att våra äldre kan välja en omsorg på äldre dar som ger dem en värdig ålderdom.
Det är vårt uppdrag: att föra en politik som gör den enskilda människan till medborgare. Det är vi den enda drivande kraften för. De som inte vill förändra måste försvara varför de inte vill ge de enskilda människornas kraft att forma sin vardag, varför de i praktiken accepterar långa vårdköer, varför de vill att människor skall leva med oro för morgondagen. Det är vi som vill förändra som gör det möjligt för människor att forma framtiden.
Det är vi som mot en rödgrön politik står upp för den enskilde. Vi gör det mot regleringar, vi gör det mot högskattesamhället, vi gör det för företagande och jobb, vi gör det för vård i tid, vi gör det för att barnen skall få den bästa möjliga skolan. Vi är inte nöjda. Vi vill förändra.
Det gäller i Sverige. Det gäller i Europa. Istället för en ensam krona vill vi ha en gemensam valuta. Istället för att stå ensamma i försvaret av vår frihet vill vi vara med och stärka Europas fred. Istället för att stå maktlösa när barn är på flykt vill vi att Europa skall vara en kraft för freden. Vi överlåter med varm hand politiken för spritpåsar till Persson. För oss handlar Europavalet just om valet mellan en politik med visioner och rödgrönt prat.
Vi skall ägna all kraft i EU åt att välkomna nya medlemmar. Estland, Lettland och Litauen kan bli medlemmar 2003. Men det kräver att Europasamarbetet inte leds med prat och velande utan med kraft och vision.
Vi vill att Sverige skall vara med i euron. Sverige skall stå starkt i Europa.
Vi vill att EU skall koncentrera sig på det som är dess grundläggande uppdrag. Då läggs också grunden för en öppen inre marknad, med företagande och jobb som växer fram över gränserna.
Vi skall välja de bästa kandidaterna till Europaparlamentet. Inte dem som är emot samarbetet, inte dem som inte vet vad de vill. Sverige skall ha Europaparlamentariker som vet vad de vill, som har en vision om ett friare Europa och som vill politiken skall göra det möjligt för medborgarna att forma sin framtid oberoende av gamla gränser. Vi skall ha ett Europaparlament som kan balansera socialdemokratiska regeringar och den rödgröna politik som är lika skadlig i Europa som i Sverige.
Det är med förändringen vi möter både framtid och Europa. Sverige skall vara ett land som står starkt i Europa. Det kräver en ny politik. I Sverige och i Europa. Söndagen den 13 juni skall vi ge besked om vårt Europa, om vårt Sverige och den framtid som värnar den enskilde medborgaren.
Det är vårt uppdrag.