Oftast är två plus två fyra och ibland kan faktiskt ett plus ett bli tre. När en nationell gammal reglering avskaffas i EU till förmån för en gemensam ny blir resultatet däremot inte en ny lag, minus en annan gammal lag, utan en ny för alla, minus en gammal i 30 länder. Det blir 1-1= -29. Ingen mattematik man vill lära unga förstaklassare men likväl en viktig del av verkligheten.
Nu är det inte så bekymmersfritt eftersom byråkrater och beslutsfattare inom EU liksom i riksdag och kommun tenderar att vilja reglera hellre mer än mindre. Och lokala beslutsfattare använder gärna europeiska regler för att reglera den lokala vardagen ännu mer.
Kanske kommer ni ihåg när Hälsovårdsnämnden i Mjölby t fick för sig att man inte skulle få baka bullar till kyrkkaffet, till idrottsföreningen och på daghem, och hänvisade till EU. Nu var det så att den gemensamma lagstiftningen undantog dessa områden, det vara bara de lokala byråkraterna som la på lagstiftningen lite extra på grund av att de kunde hänvisa till EU och inte behövde ta ansvaret själva. Så kan de inte göra i fortsättningen, om jag får min vilja igenom.
Europaparlamentet ställde sig i början på september bakom en rapport om Bättre lagstiftning där jag som rapportör i det ekonomiska utskottet fick igenom en lång rad olika förslag som konkret ska kunna bidra till att småföretag och andra ska kunna få en 25 % mindre regelbörda 2012.
För det första ställer jag och parlamentet krav på en årlig uppföljning av att arbetet fortsätter. För det andra fick jag igenom att kommissionen regelbundet ska pröva att dra tillbaka förslag som ännu inte har blivit till beslutade. För det tredje ställde sig parlamentet bakom att regelförenklingen också ska innebära att man väljer självreglering eller ömsesidiga erkännanden. Det vill säga att man låter bli att hitta på nya lagar i vetskap om att det kan lösa sig själv eftersom människor själva är rätt kloka.
För det fjärde fick jag parlamentets stöd för att europeisk lagstiftning ska innehålla det som kallas solnedgångsklausuler. Det vill säga att lagstiftningen har en bäst-före datum och därefter måste prövas på nytt om den inte uppfyller de mål man har. På det viset kan onödiga regler sorteras ut löpande istället för att all ny lagstiftning lägger sig ovanpå gammal.
För det femte, och här kommer vi in på bullbaksparagrafen, stödde parlamentet att medborgarna ska få en möjlighet att bli en motkraft när lokala eller nationella myndigheter förvränger eller bygger på EU-regler till en ännu tyngre börda.
Det är just detta som vi kan se som en bullbaksparagraf för att säkra att befängd byråkrati inte ska behöva drabba medborgarna utan att de som är ansvariga också får ta ansvaret, oavsett om de sitter i regeringen eller i Europaparlamentet. Det är viktigt också för att hela poängen med den gemensamma lagstiftningen är att den ska vara gemensam och inte beroende på byråkratiskt godtycke.
Det kommer att ge den inre marknaden en ny vitalisering som är avgörande för europeisk konkurrenskraft och innovationsförmåga. Enklare lagstiftning, lättare att förstå, begränsad till det som är det viktiga och lika över gränserna är en del i kampen mot byråkrati och för fler jobb i Europa. Fria medborgare behöver en bullbaksparagraf! Då blir det andra bullar av.
