Dagen efter att Iran förklarat sig som kärnteknologisk nation finns det två reaktioner bland dem som har följt frågan. En är i grunden ett tecken på oförmåga att förstå vad som sker i Iran. Det är den som nu präglas av förvåning att Iran varit så långt framme i sin teknikutveckling. Det är en attityd som till stor del har präglat europeiska politikansvariga. Förhandlingar med Iran har handlat om att köpa i tid som det har hetat i förhoppningen om att Iran skulle ändra sin inriktning, förstå att andra alternativ var bättre för Iran och att man i oviljan att riskera att bli isolerade skulle ändra sin politik.
Tyvärr innebär det att man vare sig har förstått den iranska ledningens totalitära politik eller hur långt Iran enligt tillgängliga rapporter hade kommit. Det var en Tsunamiliknande reaktion både vad gäller tillgoddogörande av information och aktivitet.
Visst fanns det de som hävdade att Iran inte förrän om närmare 5 år skulle kunna utveckla kärnvapen, men det bortsåg från intensiteten i satsningen förutom att Iran självfallet inte börjat från början. På samma sätt som det var många som hävdade att det skulle ta tid för Iran att komma fram till att man kunde kontrollera hela kärnenergicyklen fanns det även de som hävdade att det rörde sig om ett kortare tidsperspektiv. I grunden var denna skillnad i tidsuppfattning mindre intressant eftersom det ändå var en tidsfråga och den intressanta frågan var vad Europa ville göra under denna tid. Och eftersom Europa vare sig kunde samla sig till en gemensam politik, än mindre en gemensam med USA inför frågans behandling i säkerhetsrådet sade man sig att man köpte tid. I själva verket sålde man den tid som fanns fram till nu.
Och något annat sannolikt än att Iran skulle gå vidare utan att bry sig om omvärlden fanns egentligen inte.
Den andra reaktionen handlar om att nu är det som det är, nu finns inget att göra. Det är fel. Det är stor skillnad mellan att Iran nu har den tekniska förmågan att anrika uran. Det som nu är avgörande är den tekniska förmågan att göra detta på en bred horisont för att få den produktion, den volym som krävs för att bygga kärnvapen. Det är på ett sätt både enklare och svårare än att komma så långt fram att man behärskar tekniken. Det är svårt att utveckla teknologin på egen hand, lättare om man kan ta nytta av befintlig expertis. Och det har Iran gjort.
Samtidigt är det lätt att bygga enskilda anläggningar för småskalig produktion men väsentligt mer krävande att göra det i en så stor omfattning at man kommer upp i de volymer som krävs. Där är Iran ännu inte och där kan världssamfundet ännu agera, genom politiska och handelsinriktade aktioner. Om man slutar att sälja tid och använder den man har. Det som krävs är konsekvens och handlingskraft. Det är det svåra, inte att se vad som krävs.