Än är Grekland inte förlorat, även om dess regering gör sitt yttersta

Vad händer nu? Den frågan ställer sig i grunden alla. Den grekiska statskonkursen är den första som har drabbat ett utvecklat land. Den har åstadkommits genom medvetna steg som präglats av nej till att betala gamla lån, (trots att 90 % av de privata lånen redan är avskrivna ) nej till en budgetanpassning och nej till reformer. Och till slut nej till ett stödpaket som innehåller både pengar och krav på fortsatta reformer.

 

Greklands kris har vuxit fram genom flera regeringars överspendering och oförmåga till reformer. Likväl vände ekonomin under förra året med prognoser för i år som tydde på att Grekland skulle kunna ha eurogruppens högsta ekonomiska tillväxt. Syriza regeringen har vänt på en uppåtgående utveckling till fritt fall i alla bemärkelser.

 

Det första är att kraven på reformer måste kvarstå för nya stödlån. Allt annat vore att bedra det grekiska folket om de grundläggande förutsättningarna för ekonomisk återhämtning. Det vore att finansiera en fortsatt politik i fritt fall av det slag vi sett under våren.

 

Det andra är att Grekland måste få stöd att förbli en öppen ekonomi. Risken för att vänsterns politiska logik och dynamiken i den grekiska ekonomins förfall driver fram nya regleringar och en fullständig statlig kontroll över ekonomin är betydande. Det blir i det perspektivet viktigare att ge stöd till greker än till den grekiska regeringens ekonomiska ansvarslöshet.

 

Det tredje är att landets banker behöver stabiliseras och göras oberoende av den grekiska staten. Det kommer att kräva nya bankägare, en rekapitalisering och en avskrivning – bail in – av fordringsägare till bankerna.

 

Det fjärde är att landets tillhörighet av den inre marknaden måste vara grundläggande. Om en grekisk regering inför statskontroll av handel ställer man sig utanför både ekonomiskt nödvändig handel men också det gemensamma beslutsfattande och regelsystem som håller samman EU.

 

Vad som nu händer vet ingen eftersom de som har ansvaret lever i en annan verklighet, som de har lyckats lura med sig det grekiska folket till, nämligen tron på att andra kommer att finansiera för höga löner och bidrag och växande underskott. Den verkligheten kan inget land leva i utan att till slut krascha mot den riktiga verkligheten. Vi har redan sett de första krascherna.

 

Kanske kommer den grekiska regeringen förhandla om det som är möjligt att förhandla om, kanske går man in i en ekonomisk och politisk utveckling som i historiens förlopp redan har präglat allt för många länder på Balkan. Kanske lyckas Putin bryta upp en del av Europas samarbete. Kanske blir man ett europeiskt Venezuela. Eller så inser man mot ruinens brant att reformer och stöd är bättre än konkurs och statsruin. EU bör söka göra det bästa möjliga för grekernas, Grekland och för Europas skull.

 

Det allvarliga för svensk del är att det svenska vänsterpartiet fortfarande tycks applådera vägen mot avgrunden. Det ger en del frågor med anledning av hur regeringen Löfven utformar sin ekonomiska politik. Det är oacceptabelt att ett politiskt parti som är så fångat av sin dogmatik att man väljer att leva i samma parallella verklighet som i Grekland har lett till stängda banker, pengabrist, hamstring och konkurssamtal utan att man inser hur detta hotar välvärden.