Hoppa till innehåll

Amorteringskravet är symbolpolitik – artikel i UNT

Bostadsbristen beror på bristen på bostäder. Den krisen löser man inte genom att göra det dyrare att bo och svårare att bygga nytt och genom att därmed riskera att utlösa en bostadsbubbla. Det nya amorteringskravet som regeringen har föreslagit är ren symbolpolitik. Av ovilja eller ren oförståelse väljer man att skyla över problemen på den svenska bostadsmarknaden i stället för att lösa dem.

Stigande priser på den svenska bostadsmarknaden beror på att efterfrågan är väsentligt större än utbudet, särskilt när behovet av bostäder växer snabbare än byggandet av nya. Det är inte avdragsrätten för räntor som vi har haft länge eller bankernas krav på amorteringar som driver fram denna utveckling, utan en bostadsmarknad som saknar marknad och bostäder i kombination med en extrem penningpolitik. Dessa två problem löser man inte genom att göra det svårare att bygga nya bostäder.

I stället för att angripa de grundläggande problemen väljer regeringen att angripa symptomen genom att göra det dyrare och svårare för nytillträdande eller för dem som vill flytta. Vad man borde göra är att se över och ta bort regleringar som motverkar bostadsbyggande och rörlighet. Att reglera bort problemen har man försökt tidigare, men det leder bara till att existerande problem förvärras. Vid införandet av flyttskatten växte trögheten på bostadsmarknaden. Nu kommer de hårda amorteringskraven leda till ytterligare tröghet samtidigt som de kommer att motverka efterfrågan på nya bostäder. Vi ser redan att byggandet på bostadsmarknaden viker, i strid med en växande efterfrågan på bostäder.

Skärpta amorteringskrav och avskaffade ränteavdrag motverkar byggande, vilket är det sista vi behöver i ett land med så hög bostadsbrist. Det skapar en osäkerhet i prisbildning, men motverkar inte det faktum att en efterfrågan större än utbudet driver prisutvecklingen. Vad den svenska bostadsmarknaden behöver är avregleringar för att få en friare prisbildning samtidigt som man förenklar plan- och bygglagstiftningen och på så vis stimulerar byggande på marknadens villkor.

De svenska hushållens växande skuldbörda är en anledning till oro, men den bör ses mot bakgrund av vad lånen finansierar och det ägande som det är relaterat till. Det är inte en skuldbörda som beror på konsumtion eller investeringar i finansiella bubblor, utan till ägande av bostäder och i grunden till långsiktigt sparande. Vi har sett en väldig överföring av ägande av bostäder från offentliga bolag till enskilda personer. Att då genomföra plötsliga förändringar av spelreglerna kan innebära problem både för hushåll och för samhällsekonomin och i sin tur utlösa en fastighetskris. Det gäller också amorteringskraven, som driver fram en åtstramning av hushållen. I stället för att värna om långsiktiga och stabila villkor riskerar regeringen genom sina plötsliga regelförändringar att utlösa en bostadsbubbla.

Den osäkerhet som regelförändringarna leder till kommer få innebörden att många inte kommer att veta om de kommer kunna få sina bostäder sålda och därmed inte kommer våga skaffa nya. Det kommer säkerligen i sin tur att leda till ett prisfall som inte beror på marknaden utan på politikens föränderlighet. Många nytillträdda på bostadsmarknaden kommer inte att ha råd att betala för de bostäder de behöver och då påverkas rörligheten på bostadsmarknaden. En stillastående bostadsmarknad innebär snabba prisfall och förlorade värden, som kan spräcka bubblan, något som syftet har varit att undvika. Detta på grund av politiska felsteg. Regeringen riskerar att skapa en växande efterfrågan på en bostadsmarknad som kommer att ha ett minskat utbud.

Än en gång drabbas den svenska bostadsmarknaden av en politik som skyler över problemen i stället för att lösa dem. Regeringen gör en redan dysfunktionell bostadsmarknad än mer dysfunktionell och upprepar därmed de misslyckanden som har plågat svensk bostadsmarknad i årtionden. Där kampen har varit mot symptomen men aldrig mot de grundläggande problemen.