För de flesta svenskar är Waterloo en sång som gjorde att Sverige en gång vann den europeiska melodifestivalen. För de flesta britter är det ett slagfält där allierade trupper 1815 besegrade Napoleon en gång för alla. Det kom att lägga grunden för det Europa vi har i dag och för att Storbritannien sedan dess har bidragit till att forma vår del av världen.
Slaget vid Waterloo hade inte kunnat vinnas utan de engelska trupperna men heller inte utan att preussare och andra dykt upp på slagfältet.
Problemet med David Camerons tal om EU är inte den politik han vill föra för att utveckla Europa utan att han öppnar dörren för att han inte kommer att kunna föra den alls. Det fanns mycket som var nytt i hans tal och mycket som var bra. Fokus på tillväxtreformer, fri handel och marknadsekonomi är han inte ensam om. Den inriktningen är vi många som delar.
Det nya var att han nu öppnar upp för en lång period då Storbritannien kommer att diskutera om man ska lämna EU istället för hur man ska utveckla Europa. Och då tillhör ändå Storbritannien de länder som har vunnit allra mest på utvecklingen av den inre marknaden.
Storbritanniens problem ligger heller inte i europeisk politik utan i den tidigare regeringens politik. Det är Brown snarare än Bryssel som har skapat unikt höga underskott liksom den stora skuldbördan. Det är i Storbritannien besluten om att modernisera det brittiska samhället måste fattas, på motsvarande sätt som i Spanien eller i Sverige. Det är inte EU:s arbetstidsdirektiv, som jag är emot, som har skapat arbetslösheten i Storbritannien utan en labourpolitik som försummade brittisk konkurrenskraft. Det kan man inte skylla Bryssel för.
Det man däremot kan skylla Bryssel för är att reformprocessen för att öppna hela den inre marknaden inte har gått tillräckligt snabbt. Regelverket för de offentliga finanserna har inte varit tillräckligt starkt. Inget av detta kan Cameron, eller någon annan, påverka utanför EU.
På det viset var hans tal om att eventuellt lämna EU ett sätt att glömma de stora problem som finns hemma men också det faktum att politiken inom EU inte är annorlunda än i London eller i Stockholm. Kring varje beslut finns det olika uppfattningar. Det är inte EU som fattar beslut utan olika politiska krafter. Genom att öppna dörren för ett brittiskt utträde försvagar Cameron den politiska kraft som han själv företräder.
Det är som om Wellington kvällen före slaget vid Waterloo hade sagt att man nog skulle åka hem på morgonen.
Jag vill och jag hoppas att Storbritannien ska vara en del av den politiska kraft som bidrar till att förändra och reformera Europa till att bli en ledande global ekonomi. Jag vill att konservativa ledamöter i Europaparlamentet ska stödja en agenda för marknadsekonomiska reformer, den inre marknaden, ökad frihandel och mindre byråkrati. Det behövs både i Borås, Bristol och Bryssel och påverkar även Bordeaux.
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M)