I går tog Polen över ordförandeskapet i ministerrådet. Det är ett halvårs ansvar som brukar inledas med stor pompa och som avslutas med att ett nytt land tar över ordförandeklubban i rådet. Den mycket stora uppmärksamheten på ordförandelandet och dess intentioner tillhör en gammal tid då rådet, det vill säga medlemsstaternas forum, var den lagstiftande församlingen samtidigt som parlamentet i princip bara var rådgivande.
Då var ordförandeskapet i rådet att vara ordförande för EU. Så är det inte längre. När det gäller internationella kontakter finns det tre personer som företräder EU, inte särskilt effektivt kan sägas, nämligen den valde ordföranden för Europeiska rådet, van Roumpoy, kommissionens ordförande Barroso och den så kallat högre representanten Ashton som också är vice ordförande i kommissionen.
När det gäller lagstiftningsärenden är det ordförandelandet som håller i klubban för rådet. Men förslagen kommer inte från vare sig råd eller ordförandeland utan från kommissionen.
Polen kommer nu ta över ett antal viktiga lagstiftningsärenden där slutförandet av lagstiftningen om den nya stabilitetspakten blir den viktigaste. Det kan hända att det blir ett beslut i parlamentet om att godkänna en gemensam överenskommelse redan denna vecka, men mer sannolikt är att det dröjer till hösten. Ordförandelandet Polen har då ansvaret för att få samman en gemensam position för att kunna kompromissa med parlamentet, i en fråga som har gått över det ungerska ordförandeskapet och det belgiska, på förslag från kommissionen, och som samtidigt har behandlats i parlamentet kontinuerligt med dessa ordförandeskap.
Polen kommer också ta över radispektrumlagstiftningen, för att där ta fram en gemensam rådsposition som man kan förhandla med parlamentet om. Det påbörjades av det ungerska ordförandeskapet men är inte helt lätt i rådet samtidigt som parlamentet redan har fattat sitt beslut grundat på min rapport, och kommer att dröja till den senare delen av hösten innan vi kan förhandla formellt.
Polen har också signalerat en annan syn på energipolitiken med större motstånd när det gäller att minska användningen av fossila bränslen men där hjälper det inte att man är ordförandeland. Majoriteten i parlamentet och i rådet är tydlig och ger inte utrymme för ett enskilt land att vända på politiken.
Den svåraste frågan som Polen nu får gripa tag i är förhandlingarna om långtidsbudgeten där parlamentets majoritet, inte vi svenska moderater, och Polen, gärna vill ha stora ökningar av budgeten. Det finns det många medlemsländer som inte vill och det kommer att bli svårt att på en gång få igenom prioriteringar som möter framtiden med en mer begränsad budget än den som kommissionen har lämnat förslag om. Polen som är ett land som gärna vill se att de regionala bidragen ökar kommer få en svår uppgift att driva budgetprocessen mellan medlemsstaterna vidare.
Ordförandeskap är inte vad det var, men Polen har en modernistisk syn på det förändringsbehov som Europa har, förstår allvaret och betydelsen av att utveckla både Östersjöstrategin och det Östliga partnerskapet. Där kan man spela en stor roll. Det hjälper dessutom att man genomskådar de länder som under hyllningar till Europasamarbetet hellre blickar inåt till egna intressen och nya gränser. Även om ordförandeskap är försvinnande korta spelar det roll vem som har det.