I en tid då svensk utrikes- och säkerhetspolitik spelar en direkt avgörande roll för Sveriges säkerhet och trygghet ställs en regering inför helt andra krav än vad politikens positionsspel handlar om. En svensk regering kan inte hålla på med utspelspolitik för att leva upp till den svenska inrikesdebattens agenda. Den måste kunna fatta beslut i en lång rad olika uppkommande utmaningar och hot. I en tid då USA gjort sig opålitligt och de facto stöder är det europeiska benet av Nato avgörande och det kräver omedelbara och tydliga insatser från Sverige. Det finns som under tidigare decennier ingen annan som i bakgrunden garanterar vår säkerhet oavsett hur verklighetsfrånvänd den är.
Utrikes- och säkerhetspolitiken måste därför vara förankrad i den verklighet som omger oss, inte i en iver att spela en roll i andra delar av världen. De beslut som fattas har en direkt betydelse för vår säkerhet och kan inte fattas utifrån de villkor och krav som Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer, lika lite som den får blockeras av deras motvilja mot att bygga säkerhet inom Nato.
Det är vår nya säkerhetspolitiska verklighet och vi kan inte längre fly den, så som socialdemokratiska regeringar har försökt ända fram till den fullskaliga ryska invasionen. Till och med då försökte man i det längsta undvika att kalla en invasion för en invasion, för att på det viset undvika den reaktion det krävde. Förvåningen över att man inte kunde lita på Ryssland blev till en ursäkt för den egna naiviteten.
Det är mot denna verklighetens bakgrund som Centerpartiets linje att man vill ge Andersson regeringsmakten. Det är nämligen att ge Andersson, Hultqvist, Johansson och Ygeman kontrollen över svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Socialdemokraterna har en lång historia bakom sig av oförmåga att skilja mellan demokrati och diktatur i utrikespolitiken. Under decennier har man stött kommunistiska regimer och socialistiska enpartistater. Det famösa vänskapsbesöket i Iran 2017 var ett uttryck för en tradition där man är försonlig och förlåtande mot brutala diktaturer och samtidigt fördömande mot demokratier som Israel.
Motståndet mot Nato in i det sista, tron på att man skulle rubba Europas säkerhet om Sverige ansökte om medlemskap, tron att vi inte fick stöda Ukraina militärt, den utsålda utrikespolitiken till en politisk vilde i Riksdagen som hindrade vår Nato-process, svajandet om Sverige ska delta i diskussioner om europeisk kärnvapenavskräckning och oklarheten om fokus på Östersjöregionen visar på en utrikes- och säkerhetspolitisk oförmåga. Den förstärks självfallet genom de krav V och Mp kommer att ställa.
Den svenska utrikespolitiken ligger inte fast och vår säkerhetspolitik är inte färdigutvecklad genom medlemskapet i Nato. De måste båda utvecklas i en värld av ständig förändring, där hoten nu växer sig allt tydligare. Det ställer nya krav på försvarspolitiken och högre anslag än redan bevisat. Det kräver att vi fortsätter att öka stödet till Ukraina. Vi måste agera för att så mycket som möjligt binda amerikansk trupp till Europa, inte säga upp avtal om amerikansk truppnärvaro. Natos roll i norra Europa, samarbetet mellan Östersjöregionens demokratier, den nordiska kärnan, närmare relationer till de baltiska nationerna och fokus på stabiliteten i vår del av värden. Utrikespolitik handlar i vår tid inte om något som är avlägset utrikes utan om Sverige. Det gör det också viktigt med en utrikespolitik som kompromisslöst värnar demokratin och står emot diktaturer.
Centern måste fråga sig om Andersson och socialdemokratin är mogna den uppgift som utrikes- och säkerhetspolitik i dag innebär. De har ännu inte visat sig det. Centern tar på sig ett mycket stort ansvar om man vill ta ansvar för den utrikes- och säkerhetspolitik som följer av en socialdemokratisk enpartiregering. Den blir nämligen av enbart på Centerpartiets ansvar.