Just nu framstår det i den politiska journalistiken som om det vore ett övergripande konstitutionellt och moraliskt mål att få till stånd en socialdemokratisk regering. Politiska kommentatorer och kåsörer menar att C och V nu på olika sätt måste krypa till korset så att det till slut blir en regering under ledning av Magdalena Andersson. Att det inte blir så förklaras med att de är halsstarriga eller rent av barnsliga, som om de politiska problemen inte existerade. Det måste ju ändå bli så till slut: ett parti som fick 28 procent av rösterna måste få bilda regering, tycks de mena.
Det är som om de ser regeringsbildningen som en fråga frigjord från den politik som sedan följer, alternativt som om det inte spelar någon roll vilken politik som förs, bara det finns en regering Andersson. På DN ledarsida framstår det närmast som en moralisk plikt för alla partier att medverka till detta, utifrån föreställningen att en socialdemokratisk regering ger Sverige upplysningens ljus och ett värn för den liberala demokratin.
Det är som om det inte fanns något socialdemokratiskt politiskt program, någon historia av socialdemokratisk regeringspolitik eller någon anledning att uttolka vad Socialdemokraterna har sagt inför valet.
Denna likgiltighet inför politiken och konsekvenserna av olika regeringsbildningar uppträder samtidigt som Sverige och Europa möter några av de svåraste säkerhetspolitiska och ekonomiska utmaningarna i modern tid. Samtidigt krävs fortsatt en kraftfull politik för att bekämpa brottsligheten och en stram migrationspolitik för att möjliggöra integrationen av alla dem som kommit till vårt land. Det är som om verklighetens allvar inte fanns när de djupsinniga analyserna ska göras.
En fråga skulle kunna vara hur en regering under Andersson ska hantera Natomedlemskapet, som kräver många olika vägval. Hur ser Andersson själv på närområdet? Hur ser MP och V på hur Sverige ska hantera frågor om amerikansk trupp i Europa och i vårt närområde? Hur vill man utveckla diskussionen om europeisk kärnvapenavskräckning? Hur ska detta hanteras av en regering som enbart består av S, men med V och MP i regeringsunderlaget? Eller med dessa partier i regeringen?
Hur ska man finansiera ökade försvarsanslag, och kommer man att fullfölja målet om minst 3,5 procent? Andersson har ju tidigare kritiserat regeringen för att upprustningen inneburit underskott i statsbudgeten. Hur agerar en socialdemokratisk regering när den själv har budgetansvaret?
Hur kommer man på motsvarande sätt att fullfölja och utveckla stödet till Ukraina?
Hur ser den utrikespolitiska strategi ut som Socialdemokraterna inte ville presentera före valet? Kommer man att prioritera Östersjöområdet? Kommer man återfalla i samma typ av politik gentemot Mellanöstern som tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort, där vänskapsbesöket i Iran 2017 var en skamlig eftergift inför diktaturen samtidigt som man konsekvent kritiserade demokratin Israel?
Hur ser en socialdemokratisk regerings Europapolitik ut vad gäller att driva på för förenkling av regler, ökad konkurrenskraft och att driva fram nya och fördjupade handelsavtal med omvärlden? V och Mp har konsekvent röstat emot i Europaparlamentet och Socialdemokraterna har sällan själva varit pådrivande.
Kommer en socialdemokratisk regering att vilja förstatliga svensk försvarsindustri, som partiet har sagt? Vilka konsekvenser får det?
Hur kommer omfattande skattehöjningar att påverka den goda ekonomiska utvecklingen?
Vad innebär det att de rödgröna är eniga om att återinföra straffrabatter, medan S sedan vill avskaffa dem på sitt sätt för vissa brott? Och vilka brott gäller det?
Kommer en socialdemokratisk regering att stå fast vid dagens strama invandringspolitik, vilket partiet har sagt att det vill, eller kommer den att ge efter för V, MP och C?
Kommer den privata välfärdens olika verksamheter att strypas, så som Andersson har utlovat när hon säger att Socialdemokraterna vill ta kontrollen över människors välfärd från dem? Vilka konsekvenser får det i form av köer och dyrare verksamheter när kostnadseffektiv verksamhet ersätts av verksamhet i offentlig regi? Köerna blir längre, men hur långa? Det kan man delvis bedöma genom att studera utvecklingen i Region Stockholm eller jämföra med traditionellt socialdemokratiskt styrda regioner, där köerna är längre än de var i Region Stockholm, som före 2022 hade Sveriges kortaste köer.
Så kan man fortsätta, fråga efter fråga. Politik har nämligen större betydelse än regeringsbildningen i sig. Men det är som om den politiska journalistiken inte ville bry sig om politiken, bara om spelet, som om det vore frikopplat från politiken. Låt mig därför säga det uppenbara:
En socialdemokratisk regering innebär en socialdemokratisk regeringspolitik.
En socialdemokratisk regeringspolitik kommer att innebära en politik som går till vänster och syftar till höjda skatter, ökade bidrag, statligt företagande och en statlig investeringsbank. Utrymmet för privat företagande kommer att minska och den privata äganderätten att kringskäras, så som skett under tidigare socialdemokratiska regeringar. Människors valfrihet kommer att minska. Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att återfalla i de banor som präglat tidigare socialdemokratiska regeringar.
Den svåra frågan i svensk politik är inte olika partiers beröringsskräck inför varandra, utan vilken väg Sverige ska gå i en svår omvärld och med stora utmaningar i vårt eget samhälle. Likgiltigheten inför detta är allvarlig och försvårar den debatt vi behöver om en regeringsbildning som kan svara mot Sveriges utmaningar. För Centerpartiet är frågan: Vill man hellre att Sverige går i fel riktning, med stöd av V, än i Centerns riktning, med stöd av den icke-socialistiska majoriteten?