Det tycks råda betydande oklarhet om vem eller vilka som vann valet, liksom om vem eller vilka som förlorade det. Det som är helt klart, och som präglar den parlamentariska processen, är att det blev en majoritet för de partier som inte tillhört den nuvarande regeringens underlag. Men det säger inte så mycket om vilket regeringsalternativ som därmed vann. Det finns en del oundvikliga fakta som kan skruva ned den triumferande retoriken bland de rödgröna och kanske också mana till återhållsamhet hos de journalister som tycks tänka sig att en, enligt dem, naturlig ordning är återställd.
På längre sikt, och kanske historiskt sett mest avgörande, är valresultatet ett nederlag för Socialdemokraterna. Det sämsta valresultatet på 120 år förringar emellertid inte det faktum att S likväl fortfarande är det största partiet. Men för att tala med Anderssons ord om ”jag är störst”: Andersson är mindre än någon tidigare socialdemokratisk partiledare i modern tid.
S är numera ett parti som vill riva upp de reformer och förändringar som följde i spåren av 1990-talets reformpolitik och Lindbeckkommissionens rekommendationer – reformer som bidragit till trettio år av hög reallönetillväxt – för att gå tillbaka till 1980-talets samhälle.
Socialdemokraterna gick till val på en vänsteragenda, inte på mittenpolitik, samtidigt som partiet underströk att det fullt ut stödde regeringens migrations- och kriminalpolitik. Valet var självklart inte en framgång för Socialdemokraterna. Det var en historisk förlust och det går inte att se resultatet som ett stöd för en politisk mitt.
Ett annat faktum av största allvar gäller synen på demokratin i det svenska samhället. Det går inte att undvika att se Vänsterpartiets framgång som ett bakslag för demokratiska värderingar.
V gjorde ett av sina bästa valresultat någonsin, efter en valrörelse präglad av avslöjanden om en organisation infekterad av grov och öppen antisemitism, där företrädare efter företrädare visade sig ha hyllat totalitära ideal och terrorister som begått brutala mord. Antalet vänsterpartister som visade sig ha hyllat, eller åtminstone betraktat, massakern den 7 oktober 2023 som en framgång var skrämmande stort.
Vänsterpartiets framgång ska också ses mot bakgrund av den hårdföra hållning som aktivistiska Palestinagrupper uppvisat vid demonstration efter demonstration. Från bilkaravanerna i Malmö och på andra platser i Sverige dagen efter massakern, som tutade ut sitt jubel över mördade judar, till demonstrationer där vänsterpartister och andra delar av vänsterrörelsen stått sida vid sida med krav på den israeliska statens eliminering – allt detta ger en oroväckande bild. Trots avslöjandena ökade Vänsterpartiet. De som jublar över denna vänsters framgång blundar för vad detta innebär för demokratins ideal bland en stor del av väljarkåren.
Detta ska också ses mot bakgrund av att Vänsterpartiet under Dadgostar gått tillbaka till en syn på marknadsekonomi och fritt företagande som hör till det traditionella kommunistiska tänkande som burit upp partiet under decennier. Dadgostar betraktar privata företag som osunda verksamheter av närmast brottsligt slag, något som kom till uttryck när hon ansåg det vara värre att vara delägare i en bank än att råna den. Det är en kommunistisk doktrin som har tagit plats i V:s politiska linje samtidigt med romantiseringen av revolutionärt och dödligt våld. De som ser detta som en framgång för den så kallade mitten, eller för vänsteralternativet, blundar för en utveckling som är ytterligt allvarlig.
Miljöpartiet är det andra av vänsterns segerpartier. Under sken av klimatfrågan har partiet fört fram en agenda som har gjort och gör Sverige mer beroende av fossila bränslen – genom avveckling av kärnkraft och stopp för nya kärnkraftverk – och som vill lösa klimatfrågan genom någon form av utebliven tillväxt. Det hindrar den utveckling som omvandlingen till ett koldioxidfritt samhälle kräver.
Liksom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har MP kommit att se företag och företagare som skumma, vinstdrivande aktörer som i första hand bör förbjudas inom den svenska välfärden. Det finns ingen mittenpolitik i Miljöpartiets politiska agenda. Det är ett parti som steg för steg har gått till vänster och som i praktiken förespråkar en styrning av ekonomin som som följer planekonomins logik.
Så ser de tre vänsterpartiernas resultat ut: S med ett historiskt bakslag, V och MP med betydande framgångar. Det innebär att S, som gått till vänster under Andersson, historiskt sett är svagare i förhållande till de andra mer vänsterinriktade partierna än det någonsin har varit. De som vill läsa in en framgång för mittenpolitiken i detta har hamnat i fel körfält.
Centerpartiet gick till val på vad som måste beskrivas som en traditionell borgerlig politik med tydlig marknadsekonomisk inriktning: ökat företagande, valfrihet och personlig trygghet genom lägre skatter. Samtidigt skilde partiet ut sig från de andra borgerliga partierna genom att vilja se Socialdemokraterna som regeringsbildande parti. Skälet var att man ogillade regeringen Kristerssons migrationspolitik. Det förklarar dock inte stödet till Andersson, eftersom hon upprepade gånger försäkrat att hon vill föra samma migrations- och kriminalpolitik som regeringen Kristersson.
De tre borgerliga regeringspartierna gick samtliga framåt. Moderaternas framgång ska ses mot bakgrund av en betydande andel stödröster från L:s väljarkår, vilket innebär att partiets eget väljarstöd framstår som väl konsoliderat. Att de tre regeringspartierna gick fram kan inte utan krokigt tänkande beskrivas som en förlust för dem. Än mindre kan man säga att S segrade och att de tre regeringspartierna förlorade.
Förlorade gjorde däremot SD, något som dock ska ses mot bakgrund av att partiet gjort betydande framsteg i de två föregående valen. Minskningen i väljarstöd beror sannolikt på att partiet, som del av regeringsunderlaget, har tagit ansvar och därmed möter det som partier som tar ansvar brukar möta: kritiska väljare. Till en del har SD sannolikt förlorat väljare till de tre borgerliga regeringspartierna, till en annan del kanske till soffan. Kanske har också en del SD-väljare återvänt till S, som i så fall trots detta gjorde ett historiskt dåligt val.
Oavsett förklaring minskade SD, men från en hög nivå. Partiet är fortfarande det tredje största, vilket gör det svårt att beskriva resultatet som ett historiskt bakslag. Från vänster till höger finns det sammanlagt fem partier som hade varit strålande glada om de uppnått samma resultat.
En mer övergripande förklaring till att SD förlorade väljare kan vara uppfattningen att regeringens kamp mot brottsligheten och den stramare migrationspolitiken har varit framgångsrika. En annan är, som sagt, att partiet har fått ta ansvar för en politik som visserligen gett resultat, men inte de resultat som dess populistiska löften förespeglat.
En annan reflektion kring resultatet är att SD har visat sig inte vara det monster som vänstern och andra har velat utmåla partiet som. Det är ett nationalistiskt parti som tänker inskränkt och begränsande om vad det nationella är – som ett tak för vad vi kan göra i stället för som en gemensam plattform – och som präglas av olika grader av främlingsfientlighet. Samtidigt har partiet visat sig stå starkare bakom Nato och den försvarspolitiska upprustningen än vad de rödgröna gör som block, med de inre motsättningar som finns där.
Sakpolitikens verklighet har för SD, liksom för dess värsta fiender, varit en annan än de föreställde sig. För många blev det ett sätt att manifestera den egna toleransen och upplysningen att förkasta SD i så starka ordalag som möjligt, gärna genom att upprepade gånger hävda att partiets företrädare är nazister.
Då förringar man grovt vad nazismen var och är. SD har och har haft företrädare som uppskattat utvecklingen i Ungern, men partiet har inte hyllat diktatur på motsvarande sätt som Vänsterpartiet historiskt har gjort. För min del handlar detta inte om att försvara SD, utan om att värna viktiga begrepp som demokrati, diktatur, nazism och extremism.
Olika grader av främlingsfientlighet och inskränkt nationalism är illa nog, men har inte lett till någon annan regeringspolitik än den som regeringspartierna har fört inom sina prioriterade områden.
Så vem vann valet, och vilken politik gav väljarna uttryck för? Helt klart tog de avstånd från vänsterpolitik. Den icke-socialistiska majoriteten är historiskt stark. Helt klart är också att de borgerliga partierna fick ökat stöd. Och helt klart växte den mer extrema eller om man så vill den mer uttalade vänsterpolitiken. Helt klart gjorde S ett historiskt dåligt val.
Men SD har fått rollen som trollkarlens vita kanin: den drar publikens uppmärksamhet till sig medan trollkarlen gör något annat. Vänstern i Sverige, i dag längre till vänster än på länge, vill att svenska folket ska förtrollas av bilden av SD som ett monster och därmed acceptera en vänsterpolitik i strid med majoriteten av väljarnas vilja.
För Centerpartiet handlar förhandlingarna nu om hur mycket vänsterpolitik man ska gå med på, för vänsterpolitik blir det under en socialdemokratiskt ledd regering. Det blir också en utrikes- och säkerhetspolitik präglad av vänsteraktivismens agenda, så som vi såg efter 2014, men nu utsatt för de motsättningar som Natofrågan skapar inom vänsterblocket.
Det blir då en klen tröst att kunna minska vänsterpolitiken lite grann, för åt vänster kommer en Anderssonregering gå, och se det som en framgång.
Sverige skulle i stället kunna ta nya steg genom reformer som stärker företagandet, konkurrenskraften och tillväxten och som kan integrera och föra samman människor i vårt samhälle. Det kräver en politik som ställer krav och ger möjligheter, där staten är begränsad men stark – stark när det gäller att möta de yttre hot som nu riktas mot vårt land och vår del av Europa. Hela synen på lantbruk, jordbruk och småföretagande skulle kunna präglas av en ny reformtid som gör hela vårt land mer levande och livskraftigt.
En politik som stärker medborgarnas frihet borde vara att föredra framför en politik som ger det offentliga ökad kontroll över våra liv. Sverige behöver arbetslinjen, företagandet, valfriheten och mångfalden. Alternativet är en vänstergir av svensk politik, kanske mildrad på marginalen av C men likväl på fel riktning i en värld som kräver marknadsekonomins och företagandets dynamik. I bästa fall något som liknar åren 2014–2022 men med en mycket starkare och extrem vänster i båten. Om vi låter bli att skräckslaget stirra på den vita kaninen och i stället ser till politisk sak och de reformer Sverige behöver, kan frihetens värden bli allt starkare i Sverige.