Magdalena Andersson gick till val utan något regeringsalternativ. Det är unikt i svensk politik. Statsbärande partier har ett ansvar för att kunna styra landet som sträcker sig längre än andras.
I en tid av ofred i Europa, med allvarliga säkerhetspolitiska hot riktade mot oss och våra grannar, i en värld som skälver av instabilitet, gick Andersson till väljarna utan ett alternativ för att kunna regera. När Ryssland bombar tåg i Ukraina två kilometer från den polska gränsen, skjuter raketer mot en dansk helikopter, slår ut det norska Stortingets webbplats och hotar sina grannar, har Andersson genom politisk ansvarslöshet kastat in vårt land i vad som riskerar att präglas av handlingsförlamning, parlamentarisk osäkerhet och ytterst av politiskt kaos.
Så har ingen av hennes företrädare gjort, och inte heller någon borgerlig företrädare. För att tala med hennes egna ord: Så tar man inte Sverige på allvar. Än mindre är det så man visar att man älskar vårt land.
Den tid då Socialdemokraterna kunde bilda regering på egna villkor, med eller utan stödpartier eller koalitionspartner, är sedan länge förbi men Andersson ville inte inse det. Stefan Löfven, som ändå hade en tanke om ett regeringsalternativ både 2014 och 2018, fick lära sig att det inte längre var som förr. Resultatet blev handlingsförlamning och en vinglig budget- och säkerhetspolitik.
Andersson fick själv lära sig detta 2021, när hon röstades ned och tvingades säkra den avgörande rösten genom att sälja ut delar av svensk utrikespolitik för att kunna återkomma som statsminister. Nu är S svagare än då. Socialdemokraterna gjorde under Anderssons ledning sitt sämsta val på 120 år och är prisgivna åt vänsterpartier som går starkare ur valet.
Det enda som i sak förenar de fyra partierna i det tänkta regeringsunderlaget är att de vill återinföra straffrabatten för grova brott – för att sedan, när de enats om undantagen, återinföra den för flertalet brott. I övrigt råder en närmast fullständig oenighet.
Vänsterpartierna vill höja skatterna på arbete, företagande och investeringar, vilket oundvikligen drabbar sysselsättningen, företagandet och investeringarna, medan C vill det motsatta. De vill återinföra en statlig investeringsbank och statlig näringspolitik. Tre av partierna vill öka invandringen utan att dess problem i form av segregation och utanförskap har hanterats, medan Andersson har sagt sig vilja föra samma politik som Kristersson.
V och MP motsatte sig Natomedlemskapet. Även om de i dag formellt accepterar det kommer de att agera för att göra det så innehållslöst som möjligt. Samtliga partier har ställt sig bakom de förstärkningar som har gjorts av försvaret, men vänsterns finanspolitik gör det i hög grad osäkert om vi kommer att kunna nå de mål vi har satt upp – än mindre de nivåer som utvecklingen just nu visar att vi måste höja försvarsanslagen till.
V och MP vill föra tillbaka kriminalpolitiken till den som gällde under Morgan Johansson. C och S säger sig inte vilja samarbeta med extremister men kommer nu föra politiska förhandlingar med ett parti infekterat av antisemitism och totalitära ideal, med planekonomi som grund för den ekonomiska politiken. S vill sannolikt ha ny kärnkraft, medan de andra partierna är emot eller vill avveckla.
Partiledarna för detta fiktiva regeringsalternativ har inte ens velat mötas i samma rum. Än mindre fotograferas tillsammans. Det är detta kaos som enligt Andersson ska styra Sverige under de kommande åren. Mer ansvarslös än så kan man inte vara mot Sverige.