Det finns i valmanskåren ett tydligt stöd för icke-socialistisk politik. Sverige behöver en liberal politik som stärker individen och den enskilda människan. Det är naturligt att detta leder till en regering som för en icke-socialistisk och liberaliserande politik.
Vi behöver försvara och utveckla människors valfrihet. Vi behöver fortsätta arbetet med att stärka den enskilda människans ekonomiska frihet och trygghet. Och vi behöver ett växande företagande som skapar fler jobb och stärker såväl vår gemensamma välfärd som hushållens ekonomi.
Vi behöver fortsätta att stärka rättsstaten mot en brottslighet som på många olika sätt inte bara hotar enskilda människor – inte minst dem som lever i utanförskapsområden – utan också är systemhotande genom kriminella gruppers infiltration av offentliga verksamheter och, som vi har sett, politiska partier. I ett liberalt samhälle är staten stark men begränsad: stark för att värna den enskildes frihet och rätt, men begränsad för att göra denna frihet så stor som möjligt.
Sverige behöver också en säkerhets- och utrikespolitik som fullt ut bejakar vår samhörighet med den fria världens demokratier och aldrig tvekar inför uppgiften att stödja demokratin mot extremismens och diktaturernas krafter.
Vi behöver fortsätta att öka stödet till Ukraina, och vi måste ha förmågan och viljan att stärka det svenska försvaret bortom de 3,5 procent av BNP som i dag är målet. Det handlar mycket konkret om att försvara den liberala demokratin och frihetens värden. Ett liberalt samhälle kompromissar aldrig om vikten av ett starkt försvar och en utrikespolitik till stöd för människors frihet.
Trots detta – trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i valmanskåren och trots det uppenbara behovet av en liberaliserande reformpolitik – tycks Centerpartiet vilja stödja en socialdemokratisk statsminister, fastän detta uppenbart innebär ett stöd för socialistisk politik.
Socialdemokraterna vill höja skatterna på företagande, avskaffa karensdagen och korta arbetstiden när vi behöver arbeta mer. De vill avveckla den privata välfärd som människor i dag själva har kunnat välja, införa en statlig investeringsbank och återgå till den utrikespolitik som partiet förde under åren 2014–2022.
Det finns inget liberalt i detta. Tvärtom innebär det en återgång till det 1980-talssamhälle som Magdalena Andersson själv framhåller som en modell för det Sverige som var och som hon vill återskapa. Det är monopolismens och den stora statens samhälle, där de enskildas frihet inskränks och medborgarna blir, som Maktutredningen då konstaterade, maktlösa.
Det präglades av en ohämmad expansion av bidragen – vilket Socialdemokraterna förespråkar även i dag – växande offentliga utgifter och höjda skatter. Då talades det om löntagarfonder, nu om en statlig investeringsbank. Det var en politik som ledde Sverige in i 1990-talskrisen, med början redan i februari 1990. Det är inte liberal politik att stödja den politik som Socialdemokraterna går till val på.
Sverige behöver en stram men rättsstatlig invandringspolitik som respekterar varje enskild människa men aldrig det förtryck eller den samhällssyn som leder till hedersförtryck eller till att människors frihet ifrågasätts på grund av kön. De som har kommit till vårt land måste kunna leva och integreras, inte behandlas som kollektiv och i praktiken utelämnas åt segregation och utanförskap. Sverige ska vara ett land som integrerar genom arbete, tillväxt och öppenhet, inte ett land som segregerar och behandlar människor som bidragsberoende grupper i vårt samhälle. Det är om invandringspolitiken vi behöver en debatt, inte om den enskilde invandrarens rätt. En regering med starka borgerliga partier kommer att se till det.
Socialdemokraterna genomför nu uppenbarligen könsuppdelade politiska möten runt om i landet. Det är helt säkert inte det normala, men varje sådant möte innebär en acceptans av en samhällssyn och kvinnosyn som inte får accepteras i vårt land. Socialdemokraterna suddar ut gränsen kring det mest fundamentala i ett modernt samhälle: alla människors lika värde.
Det innebär också att partiet är berett att gå de krafter till mötes som anser att kvinnor inte har samma värde som män och som förespråkar ett samhälle byggt på allt annat än den liberala demokratins värden. Vi har tidigare sett hur Andersson försvarade El-Haj efter möten med Hamasföreträdare. Vi har också sett alltför många socialdemokratiska företrädare ge sitt stöd åt en palestinsk aktivism som i Sverige bidrar till antisemitism och riskerar att leda till en svensk utrikespolitik som förlorar respekten för demokratins värden i Mellanöstern. Det finns inget liberalt i den utrikespolitik som Socialdemokraterna förde under den förra regeringsperioden, med bland annat besöket i Iran som en skamfläck.
Vi har också sett att Andersson har vägrat att dra en gräns mot Vänsterpartiet, som tydligt återfaller i en kommunistisk tradition och är djupt infekterat av antisemitism och aktivism med radikala krav på svensk utrikespolitik. I november 2021 sålde Andersson ut en del av den svenska utrikespolitiken till en politisk vilde i riksdagen, som hade lämnat Vänsterpartiet, för att få stöd till statsministerposten. För Andersson kommer självfallet hela Vänsterpartiet att vara än viktigare. Det är en politik som går rakt emot liberala värden.
I en tid då Sverige är i trängande behov av en försvars- och säkerhetspolitik som stärker Nato och Sveriges roll i alliansen kommer en regering med Andersson i spetsen, beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som båda motsatte sig Natomedlemskapet – inte att kunna driva den politik som behövs. Hon misslyckades med detta våren 2022, ända tills omvärlden och oppositionen tvingade fram en förändring. Det finns inget liberalt i att ge en sådan regering sitt stöd.
Det finns inget liberalt i att genom sin röst verka för en socialdemokratisk regering, även om man hoppas kunna balansera Vänsterpartiet och Miljöpartiet i någon mån. Resultatet blir en politik som står i direkt motsättning till liberala värden och till de reformer som Sverige så intensivt behöver. En regering med Andersson i spetsen kommer inte att ge Sverige det som vårt land behöver.
Så länge Centerpartiets ledning säger sig vilja se en socialdemokratisk statsminister med en socialistisk agenda och en socialistisk syn på frihet och företagande – och som dessutom kommer att vara beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet – bör liberaler rösta på partier som vill ha en icke-socialistisk regering. En regering som vill liberalisera Sverige och som kompromisslöst värnar försvaret av den liberala demokratins värden i sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Det naturliga vore att Centerpartiet återgick till det borgerliga blocket. Fram till dess bör dess väljare göra det. Så stärker man det liberala i Sverige. Med Centerns väljare blir det mer liberalt.