Hoppa till innehåll

Stöd för socialdemokratisk utrikespolitik är svek mot liberala ideal

De som säger sig vara liberaler men samtidigt vill lägga utrikespolitiken i en socialdemokratisk statsministers händer sviker arbetet för att värna den liberala demokratins ideal i världen. S har en historia bakom sig av att i utrikespolitiken ständigt stå till vänster om demokratin. Samtidigt har man konsekvent fört en säkerhetspolitik som gjort Sverige utsatt och ensamt. 

Tvärtemot vad Socialdemokrater under lång tid hävdat vilade Sveriges säkerhet under efterkrigstiden inte på vår alliansfrihet utan på Nato och amerikansk närvaro i Europa. Under hela den långa efterkrigstiden byggde Sveriges säkerhet på den stabilitet som ett starkt Nato gav Europa men som S inte ville Sverige skulle vara en del av.

I dag lever vi i en tid där strategiska beslut måste vara rätt från början. Rysslands krig mot Ukraina riktar sig mot hela Europa. USA har blivit en opålitlig allierad, med handelskonflikter, territoriella anspråk och en okontrollerad säkerhetspolitik världen över. Kina driver en offensiv för global dominans, även med sikte på Arktis, samt med ambitionen att ta Taiwan med de globala konsekvenser det ger.

Med ett aggressivt Ryssland, ett expansivt Kina och en alltmer instabil global ordning kan Sverige inte styras av en regering som gång på gång tvingas ändra sig därför att dess politik utgår från ett föråldrat förhållningssätt som historiskt har lett fel i alla avgörande utrikespolitiska frågor. 

Under 1970- och 80-talen drev man en neutralistisk linje mellan demokrati och diktatur, med krav på ensidig västlig nedrustning. Socialdemokratin förordade ”gemensam säkerhet” med Europas kommunistiska diktaturer. Därför förkastades krav på fria val i Central- och Östeuropa som det ”kalla krigets korstågsfararmentalitet” och krav på stöd till de baltiska ländernas frihet sågs som högerextremt tokstolleri medan kritik mot Sovjetunionen beskrevs som ”demonisering” av regimen. 

Denna inriktning ledde till en utrikespolitik som nonchalerade Västeuropa och den fria världen och i stället tog sikte på att stödja socialistiska diktaturer i tredje världen, som Kuba, Etiopien, Tanzania och Nicaragua. Den iranska regimen sades bygga demokrati med ”pedantisk noggrannhet”. Neutralismen ledde också till att den svenska regeringen inledningsvis inte bara förnekade utan även motarbetade de baltiska ländernas självständighetssträvanden. Man motsatte sig in i det sista EU-medlemskap.

Denna brist på förståelse för verklighetens krav präglar fortsatt dagens socialdemokrati. Så sent som 2010 krävde Socialdemokraterna tillsammans med just Vänsterpartiet och Miljöpartiet att amerikanska trupper skulle lämna Europa. 

Trots den ryska annekteringen av Krim lät man försvaret fortsatt försvagas till den rekordlåga nivån på 1 procent av BNP 2018. Även därefter lät man försvaret fortsatt försvagas genom att små marginella höjningar inte kunde kompensera för utfasningen av försvarsförmåga som byggts upp med högre anslag. 

Direkt 2014 erkände S en palestinsk statsbildning under Hamas och Al Fatah. Konsekvent kritiserade man den israeliska demokratin och blundade för Arabvärldens och Irans brutala diktaturer och hoten om att utplåna Israel.  År 2017 genomförde den socialdemokratiska regeringen ett besök i Iran som även då präglades av terror och brutalt förtryck, med ultimativa krav på kvinnor att bära slöja, något som de svenska kvinnliga deltagarna legitimerade genom att bära just förtryckets symbol. 

Inför invasionen av Ukraina 2022 valde man naivt att lita på ryska försäkringar. Man avvisade först vapenstöd till Ukraina som olagligt och ville initialt inte säga att det rörde sig om en invasion. 

Nato-medlemskap fördömdes som destabiliserande och när Finland började röra sig i riktning mot medlemskap försökte den svenska regeringen bromsa med att Sverige och Finland i stället skulle bygga säkerhet på bilaterala avtal med USA. Först när Finland fullföljt sin politik och Ulf Kristersson klargjort att en ny regering skulle söka medlemskap oavsett S valde Andersson att ändra sig. 

Det handlar om återkommande felbedömningar som i grunden hotar svensk säkerhet. I dag återkommer samma mönster i andra viktiga frågor, som synen på europeisk kärnvapenavskräckning: först avståndstagande till att ens samtala med Frankrike, därefter en ändring. 

Så kan Sverige inte regeras när vår säkerhet beror av våra egna beslut. 

  • När frågorna om Europas gemensamma försvarsförmåga ska avgöras måste Sverige styras med fast hand och en vilja att göra EU och Nato så starka som möjligt. 
  • När den avgörande frågan om amerikansk truppnärvaro i Europa diskuteras får Sverige inte styras med hjälp av partier som kräver den ska bort, till exempel genom att kräva att DCA-avtalen avbryts. 
  • När ett starkare försvar vägs mot andra budgetprioriteringar måste vi ha en regering som sätter det akuta hotet främst. 
  • När Europas länder diskuterar kärnvapen som avskräckning får det inte vara 1980-talets illusioner eller daglig infallspolitik som avgör Sveriges agerande. 

Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik får inte vara en funktion av socialdemokratisk vilsenhet än mindre av förhandlingar med V och Mp. Risken för att V och Mp får igenom sina krav ska ses mot att Magdalena Andersson så sent som hösten 2021 sålde ut en del av svensk utrikespolitik gällande synen på kurdiska grupper till en avhoppad Vänsterpartist i riksdagen, något som kom att ge problem för den svenska Nato-processen.  

Sverige får inte ha en regering som tar hänsyn till aktivistiska grupper med rötter i Mellanöstern som blundar för Hamas och andras förtryck och vill utplåna Israel. 

När V och Mp i dag vill att DCA-avtalen ska upphävas, motsätter sig amerikansk närvaro i vårt närområde eller säger nej till viktiga frihandelsavtal kan Sverige inte ha en regering som köpslår med deras krav. 

Sverige behöver en regering som kan slå vakt om liberala värden. Det är detta regeringsfrågan ytterst handlar om.