Valet handlar om vilken politik som ska föras i Sverige – inte om vem som är värst på att rikta tillmälen mot andra. Det är inte enskilda personers omdömeslöshet som ska värderas, utan de politiska alternativens innehåll.
Richard Jomshofs uttalande om att Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg är en quisling är osmakligt. Dels därför att det likställer Lindberg med en person som förrådde Norge till Nazityskland och dömdes till döden för landsförräderi, dels därför att ordvalet leder tanken till att den man ogillar förtjänar landsförrädarens straff. Detta tankemönster om människor med andra uppfattningar återkommer ofta hos extrema nationalistiska grupper.
Anders Lindberg driver åsikter och uppfattningar som jag inte delar, men han är sannerligen inte någon landsförrädare.
Det gäller inte minst säkerhetspolitiken. Innan han svängde i Natofrågan agiterade han hårt mot dem som ville att Sverige skulle bli medlem i Nato och hävdade, liksom många andra socialdemokrater, att ett medlemskap skulle hota svensk säkerhet. Men när det gäller behovet av ett starkt svenskt försvar har han alltid varit tydlig. Min kritik mot hans politiska agerande grundar sig i stället på att han ständigt misstänkliggör eller förtalar personer som har en annan uppfattning än han själv. Det är i det perspektivet man ska se att han har liknat Ulf Kristersson vid Franz von Papen – som en gång bidrog till att ge Hitler makten – , ett tidigt jomshoferi.
Den ledarsida han styr över präglas ständigt av misstänkliggöranden och anklagelser om personlig hänsynslöshet mot dem som har en annan uppfattning än Socialdemokraterna. Det handlar om allt från påståenden om likgiltighet inför att barn dör till anklagelser om rasism, fascism och hot mot demokratin. Det är ett ständigt smutskastande som innebär att diskussionen i sak trängs undan av grova misstänkliggöranden av andras moral och demokratiska pålitlighet. Detta agerande ska också ses mot bakgrund av hur Aftonbladet misstänkliggjorde den nyligen bortgångne forskaren och debattören Martin Kragh som brittisk agent.
Men Lindbergs agerande ursäktar eller legitimerar inte någon annans smutskastning. Både Jomshof och Lindberg bidrar till att kontaminera den politiska debatten med misstänkliggöranden och personangrepp. Det har blivit ett så vanligt fenomen att det är viktigt att komma ihåg att smutskastningen och förtalet alltid speglar den som sprider osanningarna, överdrifterna och de personliga angreppen.
Jomshof och Lindberg är själva källorna till sina tillmälen. Jomshofs påståenden om Lindberg säger mer om vem Jomshof är än om Lindberg, liksom Lindbergs påståenden om andra säger mer om honom själv. Det är dags att inse att förtalet är ett uttryck för den personlighet som ligger bakom det.
När människor har svårt att hålla sig till sak väljer de ofta att moralisera gentemot andras åsikter. God moral handlar däremot om att inse att våra uppfattningar bygger på olika avvägningar och att vi måste respektera den enskilde även när vi ogillar hans eller hennes åsikter.
Problemet med aktörer som Jomshof och Lindberg är att de till slut urholkar ordens och begreppens betydelse i sin iver att ta i så mycket som möjligt för att uttrycka sitt ogillande eller sin tro på den egna moraliska överlägsenheten. De varken legitimerar eller ursäktar varandra, men de bidrar till att ett språkbruk som närmast hör hemma i de sociala mediernas träsk flyttar in i det som borde vara politikens öppna rum. När alla begrepp relativiseras och inflateras blir det till slut accepterat att säga nästan vad som helst, i föreställningen att de stora orden kan ge styrka åt ett i övrigt svagt resonemang.
Själv har jag noterat att jag knappt längre bryr mig om de tillmälen som riktas mot mig, vare sig de kommer från anonyma konton och bottar i sociala medier eller från ledande politiska företrädare på dagstidningarnas debattsidor. När orden förlorar sin betydelse gör även tillmälena det. Till slut återstår de bara som vittnesbörd om karaktären dem som har uttalat dem.
För några dagar sedan skrev de ledande MP-företrädarna Linus Lakso och Emma Nohrén en replik på en artikel jag hade skrivit i Göteborgs-Posten. Jag hade visat hur deras energipolitik, genom kärnkraftsavvecklingen, lett till ett ökat beroende av fossila bränslen och hindrat Sverige från att minska koldioxidutsläppen med ytterligare en fjärdedel av dagens nivå. Deras svar var att anklaga mig för att vara korrumperad av fossilindustrin. Det var inte bara jag som skulle vara korrumperad, utan också Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson – och det ända sedan 1990-talet.
Till saken hör – även om det egentligen är ovidkommande för bedömningen av tillmälena – att jag i artikeln hade redovisat hur jag i slutet av 1980-talet bidrog till att stoppa utbyggnaden av fossileldade kraftverk i Lysekil och Nynäshamn. Den dåvarande regeringen hade dessutom gett Energiverket i uppdrag att utreda hur en storskalig introduktion av naturgas skulle kunna ersätta hela den svenska kärnkraften, något som jag bidrog till att sätta stopp för.
Lakso och Nohréns tillmälen bör i grunden ses som ett erkännande av att de har förlorat debatten i sak och därför försöker kompensera detta genom att höja rösten, skärpa tonen och öka aggressiviteten.
Men när ledande MP-företrädare följer jomshofare och lindbergare i spåren är det ett uttryck för något mer allvarligt: orden förlorar sin betydelse och det blir fritt fram för allt grövre anklagelser. Det anmärkningsvärda är att deras övertramp inte möter någon reaktion, utan behandlas som normal svensk politisk debatt. Jomshofs attacker är anmärkningsvärda men det är också tystnaden inför andras jomshoferi
Detta ska ses mot en ännu vidare bakgrund, nämligen hur det har blivit närmast legio för vissa att hävda att demokratin går under om fel sida vinner valet. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson inför det förra valet påstod att Sverige stod inför en auktoritär utveckling bort från demokratin ville de självfallet ta i och skrika så högt som möjligt – på bekostnad av ordens betydelse. De ville förtala sina politiska motståndare för att vilja förråda demokratin och öppna vägen för fascistiskt styre.
”Fara och färde”, sade Löfven. Andersson gjorde motsvarande uttalanden om hotet mot demokratin och skrev i en tysk tidning att dörren hade öppnats för en utveckling bort från demokratin.
Det var inte sant då, och det har självfallet visat sig inte vara sant. Andersson har till och med tidigare i år medgett att det sades lite för mycket och att Löfven får svara för sina egna formuleringar. Men de valde båda att hävda att demokratin var i fara om Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten – utan att möta några egentliga mediala reaktioner.
Motsvarande resonemang har vi mött från Dagens Nyheter och, självfallet, från Aftonbladet. DN har för övrigt, vad gäller min enkla person, både antytt att jag skulle vara en rysk agent – efter att tidningen vidarepublicerat desinformation från ETC – och beskrivit mig som ”skrockande antisemit”. Det senare därför att jag pekade ut den brutala antisemitismen efter Hamas massaker som särskilt allvarlig, utan att i samma sammanhang nämna all annan antisemitism. Slafsigt förtal blir inte bättre av att det förkläs till ett politiskt resonemang.
Det får sägas vara grovt att hävda att demokratin går under om den andra sidan vinner ett val. Men som alltid faller tillmälena tillbaka på dem som uttalar dem. Och senare får de, som Magdalena Andersson, medge att deras ord tydligen inte betydde så mycket.
Då hävdar de i stället, med lika stora ord, att samtalet i Sverige har tystnat. Hur detta skulle ha gått till är oklart, eftersom de själva är lika högljudda som alltid.
Jomshofs beteckning av Lindberg som quisling förtjänar starka reaktioner och säger, som sagt, mer om honom än om Lindberg. Men sådana reaktioner bör också möta dem som följer samma mönster i den politiska debatten. Det är anmärkningsvärt att indignationen uppstår först när övertrampen kommer från personer som Jomshof – inte när etablerade politiker och ledarsidor som borde utmärka sig bättre utmålar politiska motståndare som hot mot demokratin eller som korrumperade personer som sviker demokratins ideal.
Det var detta Quisling gjorde: han förrådde sitt land och demokratin.
Kom därför ihåg att valet handlar om vilken politik som ska föras i vårt land – inte om vem som tar i mest när det gäller personangrepp och smutskastning. De som ägnar sig åt smutskastning vittnar om sin egen karaktär och att de vill flyr debatten i sak.
De känner nämligen att de förlorar den.