Hoppa till innehåll

I kulturkrigets dimmor förloras liberala ideal

I den tid vi lever i måste liberala ideal hävdas med kraft. Det gäller internationell världsordning, europeisk säkerhet och det gäller våra egna samhällens utveckling. Det måste göras med handling och målmedvetenhet, genom att sätta sak i första hand och inte genom en demoniserande ordväxling i det skuggornas rike som kulturkriget skapar.

Liberala värden värnas och försvaras inte genom att man blundar för svåra problem och utmaningar utan genom att man tar itu med dem med en frihetens agenda som bryter ned de fördomar som kulturkrigare utvecklar om varandra. Det är den politiska handlingen och dess moral som vi behöver, inte moraliserandets politiska poserande.

Om man anser sig vara liberal men likväl strävar efter en socialdemokratiskt ledd regering har man gått vilse i kulturkrigets dimmor och glömt vad de liberala idealen handlar om. Då ser man inte skogen för alla de träd man väljer att stirra sig blind på i tron att just de utgör skogen. De demoner man vill se blir viktigare än de stora utmaningarna och vägvalen för att möta dem. 

Det är som när ledande socialdemokratiska företrädare inför förra valet hävdade att demokratin var hotad om man förlorade valet – ett språkbruk om egna valförluster som milt talat inte hör hemma i demokratiska samhällen – och hävdade att med en annan regering än den egna hotade både nazism, fascism och antisemitism. Så blev det i sanning inte. Försök att hävda att debatten har tystnat och att vi därför håller på att få ett tystare Sverige, något som förenas med allt annat än tysta och återkommande utfall om detta.  Mer sant än så är det inte. 

Det är däremot sant att Socialdemokraterna har blivit tystare i sak när de i flera frågor där de själva misslyckades eller stod passiva försöker lägga sitt budskap så nära regeringens som man kan. Den tystnaden kompenserar man för genom att öka volymen i kulturkrigets personliga attacker. 

Dagens Nyheters ledarsida har tyvärr kommit att bli en röst för en sådan ordning. Den dömer återkommande och upprepade gånger ut den nuvarande regeringens företrädare medkulturkrigets moraliserande och nedsättande omdömen. Vecka efter vecka och dag efter dag beskrivs den borgerliga regeringens företrädare som falska, oförståndiga, korrumperade eller helt enkelt svaga. Det gäller inte minst den bild man vill sätta av statsministern som person och bortser helt från vad han som regeringschef har uppnått i avgörande viktiga vändpunkter.

Regeringens syften beskrivs som demokratiskt tvivelaktiga eller reaktionära utan att ta fasta på vare sig ambitioner eller vad som faktiskt uträttats. Därför diskuteras inte betydelsen av sänkta skatter som för vanliga hushåll motsvarar 5 000 kronor i månaden. Detsamma gäller det faktum att vår inflation tillhör de lägsta i EU och att vår ekonomiska tillväxt nu ligger över snittet i EU men låg i botten 2022.

Framgången i att bryta den utveckling av brottslighet som tidigare till stor del tilläts pågå utan en politikomläggning beskrivs som om kamp mot brottslighet är auktoritärt förtryck. Breddningen av energipolitiken med ny kärnkraft i stället för avveckling beskrivs som nonchalant mot andra energiformer.

Den snabba upprustning som Sverige nu genomför, snabbare än de flesta andra länder, och som Socialdemokraterna uttalat ansåg vara omöjlig att genomföra, beskrivs inte som en konsekvens av det viktiga vägval den är.

Det faktum att regeringen gjort Sverige unikt starkt i Nato och även i EU sätts inte in i ett perspektiv av den politik som regeringen prioriterar. Processen för att stärka grundlagens skydd av fri- och rättigheter, som står i kontrast till socialdemokratins decennielånga vilja att sätta majoritetsstyret över skyddet av rättigheter, betraktas som närmast något störande för den bild man vill sätta.

I stället för diskussion om de vägval i dessa sakfrågor som gjorts söker man sätta en bild av regeringens företrädare som syftar till att demonisera dem och där den egna politiska uppfattningen blir en måttstock för andras moral.

Ett exempel på detta är den rimliga och självklara ordningen att offentliga myndigheter bör samverka för att upprätthålla svensk lag när det gäller personer utan rätt att vistas i landet. Det kallas, som i en historieförfalskning, svepande och fördömande för en ”angiverilag”, som om upprätthållandet av svensk lag kan jämföras med det angiverisystem som diktaturer uppmuntrat bland sina undersåtar för att skrämma alla till tystnad och respekt för förtrycket.

Det finns all anledning att respektera DN:s val av politisk linje för Sverige, liksom alla andra aktörers politiska uppfattningar, men det finns också skäl att förutsätta att tidningens ledarsida i syfte att värna debattens saklighet och upplysning visar respekt för dem som man anser vara sina politiska motståndare. Det finns också skäl för alla som vill värna liberala värden att i sak, i stället för mot person, föra debatt om den linje som DN vill ha för Sverige. Den står nämligen i strid med liberala värden. Och den får konsekvenser för svensk debatt i sin helhet.

Den leder till att en stor del av svensk politisk debatt förtränger de vägval som Sverige står inför i en orolig värld, där både vår ekonomiska styrka och geopolitiska förmåga blir avgörande. I stället för nedsättande beskrivningar av andras syften behöver vi en upplyst debatt om de konkreta alternativ som Sverige står inför, om de viktiga vägval som ligger framför oss i en svår och orolig värld, och vi behöver en debatt om hur dessa utmaningar möts av de två olika alternativ som valet står emellan. Väljarna har rätt att få klarhet i hur alternativen i verkligheten ser ut.

Ett socialdemokratiskt styrt Sverige kommer nämligen att bli en återgång till den politik som fördes under föregående mandatperioder och den kommer att påverkas av de krav som Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer. Så sent som hösten 2021 sålde Magdalena Andersson ut en del av svensk utrikespolitik till en enskild politisk vilde, kommunist och tidigare vänsterpartist, i Sveriges riksdag. Det är uppenbart att två hela partier som V och Mp kommer att kunna begära och få igenom mycket mer. 

Centerpartiet säger sig nu vilja ha en socialdemokratiskt ledd regering som stöds av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Enskilda liberaler säger sig också stå upp för liberalismen genom att gynna socialismen.

I praktiken kommer de som nu vill stödja en socialdemokratisk statsminister att stödja en regering som för socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik, präglad av eftergifter till V och MP.

De kommer att stödja en regering som helst vill avveckla kärnkraften, även om Socialdemokraterna i dag i allmänna ordalag säger sig stödja ny kärnkraft som ersättning för den de själva avvecklade.

De kommer att bidra till högre skatter – för enskilda hushåll eftersom man varit emot de skattesänkningar som gett dem 5 000 kronor mer i månaden, och på företag och investeringar – en större offentlig sektor, ökat bidragsberoende och allt svårare villkor för det fria näringslivet och svensk konkurrenskraft. De vill finansiera sina ökade offentliga utgifter med höjda skatter.

Det finns inget vare sig upplyst eller liberalt i detta.

För svenska företag skulle en ny skattechock innebära ett dramatiskt bakslag för de framtidsförhoppningar som växer fram och riskera att strypa den ekonomiska uppgång som vi nu ser.

Den ekonomiska politiken skulle föra oss tillbaka till den höga inflationen, de stigande räntorna och den ekonomiska instabilitet som präglade Magdalena Anderssons arv till den borgerliga regeringen. Den ekonomisk-politiska inriktningen har tydliga likheter med den situation som Socialdemokraterna lämnade efter sig under 1980-talet och som först ledde till deras egen regeringskris och sedan ledde fram till finanskrisen. 

Bestickande nog är det detta 1980-tal som Magdalena Andersson har beskrivit som det Sverige som var och som hon vill tillbaka till. Det är en vision som står i motsats till alla de liberaliseringar som gjort Sverige bättre och starkare sedan dess.

Socialdemokraterna går nu till val, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, på att eliminera valfrihet och mångfald i välfärden. De utpekar enskilda företagare som skurkar och framställer vinster i företag som stöld.

Konsekvenserna för svensk välfärd kommer att bli brutala samtidigt som utvecklingen och mångfalden stryps. Den som stöder detta bidrar till att göra medborgare till undersåtar. Det finns ingen liberalism i detta.

Sverige har Europas vitalaste kapitalmarknad, med enorm betydelse för nyföretagande, innovation och ett dynamiskt näringsliv. Socialdemokraterna vill i stället höja skatterna på banker och sparande och på nytt införa en stor statlig investeringsbank som ska ersätta marknadens kriterier med politiska beslut. Det finns inget liberalt i detta, bara traditionell socialism som gång på gång har misslyckats.

En socialdemokratisk regering kommer att, som tidigare, vara passiv gentemot det hedersförtryck som är ett av de största hoten mot liberala värden i det svenska samhället. Deras ledande företrädare i denna fråga avfärdar till exempel problemet med kusinäktenskap, som är hedersförtryckets kitt, som en struntfråga. Socialdemokraterna har en uppenbar ovilja att vända på de stenar som handlar om antisemitismens närvaro i V och i betydande delar av SSU, liksom den infiltration av kriminella som Magdalena Andersson förnekar i stället för att göra upp med. Den kommer att, som tidigare, föra en politik mot Israel som antisemitiska grupperingar kräver.

Så sent som 2017 valde man att prioritera ett stort och för Sverige förödmjukande regeringsbesök i Iran, samtidigt som den islamistiska regimen slog ned unga människors demonstrationer för demokrati, framför att utveckla stödet till demokratin i Israel.

Den våldsamma antisemitismen och islamismen som vi i dag ser på svenska gator är ett hot mot det liberala samhället av ett slag som vi inte tidigare har upplevt. Det ska ses mot bakgrund av ett växande hedersförtryck och en klankultur som begränsar den enskildes frihet och rättigheter.

Det är uppenbart att Vänsterpartiet är infekterat av denna antisemitism, men det är tyvärr också uppenbart att Socialdemokraterna i alltför många fall inte vill dra tydliga gränser, som i Botkyrka eller när det gäller antisemitismen i Malmö.

Den borgerliga regeringen har varit ett starkt stöd för judar i Sverige. En rödgrön vänsterregering kommer att göra andra prioriteringar. Det gäller också utrikespolitiken.

Socialdemokratisk politik kommer aldrig att vara ett värn för liberala ideal. Tvärtom står den socialdemokratiska idén om en stor statsmakt som kontrollerar samhället i motsats till de liberala idealen och till den liberala demokratins förutsättningar. Den står i motsats både till marknadsekonomins öppenhet och rättsstatens principer, där den begränsade staten är stark nog att värna den enskildes frihet och rätt men samtidigt tillräckligt begränsad för att människor själva ska kunna forma sina liv.

Socialdemokraterna har under decennier bekämpat de reformer och principer som formar den liberala demokratins förutsättningar, nämligen begränsningar av den offentliga makten och skyddet av individens frihet och rätt. När liberaler sluter upp bakom den politiken riskerar hela det svenska samhället att på nytt drabbas av maktfullkomlighetens politik.

Den som vill överlämna svensk utrikespolitik, och i praktiken vår säkerhets- och försvarspolitik, i socialdemokratiska händer motverkar värnet av liberala ideal i svensk utrikespolitik.

Socialdemokraternas erkännande av Palestina skedde utan förankring i riksdagen och utan hänsyn till de krav som bör ställas på en självständig stat. Politiken gentemot Iran har varit en skamfläck. Kritiken mot Israel har alltför ofta bortsett från Israels rätt att försvara sig mot diktaturers och terrororganisationers ständiga hot.

De var politiskt emot Nato men tvingades ändra sig kvart över tolv.

De var på samma sätt längre tillbaka i tiden emot EU men tvingades ändra sig fem i tolv.

De stödde ständigt regimer som de ansåg vara progressiva men som i själva verket var socialistiska enpartidiktaturer. De fördömde de baltiska folkens självständighetssträvanden. De ville försona det demokratiska Europa med östblockets diktaturer. De var först emot ett kraftfullt militärt stöd till Ukraina men tvingades ge med sig.

Det finns inget liberalt i detta och i en tid då liberala värden måste värnas är det ansvarslöst att lämna över makten till socialister. Den politik som har förts i Sverige under den senaste mandatperioden har däremot stärkt de liberala värdena.

En migrationspolitik som bygger på rättsstatens principer och lika regler för alla. Krav på respekt för demokratins mest grundläggande värden. En rättsstat som bättre värnar människors trygghet. Skatter som ger hushållen större frihet och trygghet. En integrationspolitik som stärker den sociala rörligheten. Valfrihet i välfärden. Sverige starkt i Nato, starkt i stödet till Ukraina och till Israel samt starkt i EU och i försvaret av de liberala värdena.

Vi lever i en tid då fördomar för många blir överordnade respekten för den enskilde. När individens betydelse trängs tillbaka till förmån för föreställningar om grupper av människor kan det inte mötas genom andra kategoriseringar av människor som gör den enskilde underordnad kollektivet.

Det finns en avgörande skillnad mellan att ogilla den invandringspolitik och den brist på integrationspolitik som rått och att ogilla gruppen av de enskilda människor som kommit till vårt land. Men vi möter inte kategoriseringens fördomar genom andra kategoriseringar av människor och genom att stärka kollektivets makt över den enskilde. Vi gör det inte genom en bostadspolitik där det offentliga bygger för att i olika bostadsområden placera människor i grupp beroende på hur de kategoriseras i olika kollektiv i stället för att människor som individer kan välja sitt boende. Vi gör det genom en liberaliseringens och frihetens agenda där man på en gång bemöter fördomar om grupper av människor och angriper de problem som föder fördomarna.

De som ogillar människor för att de kommer från någon annanstans, har en annan religion eller annan bakgrund måste bemötas med skärpa, vilka argument de än har, men deras fördomar får inte mötas med andra fördomar som motverkar en diskussion i sak om hur vi gör vårt samhälle bättre, tryggare och friare för alla. 

Fördomarna bekämpar vi inte genom att nedlåtande behandla människor i grupp och vi gör det inte genom en politik som hellre ser till kollektiv och kategorier än till fria medborgares ansvar och möjligheter. En liberal politik handlar om att frigöra människor från kollektivismens styre och kategoriseringens objektifiering. Den handlar om individens frihet och ansvar.

Vi behöver i vår tid en agenda för individens och det civila samhällets många gemenskaper som måste kunna luta sig mot en stark stat, inte underordnas en allt större och obegränsad offentlig makt. 

Varje individ i vårt samhälle måste känna sig som medborgare och utveckla sig som den människa han eller hon är, oberoende av var han eller hon kommer ifrån. Vi måste bryta de hinder som begränsar individen och stärka de gemenskaper som ger människor kraft. Vårt samhälles utveckling och dynamik måste formas av den mängd tankar, idéer och det ansvarstagande som människor bär med sig.

Det uppnår vi inte med en större stat som i maktfullkomlighet förnekar människors frihet att forma sin egen vardag och välfärd. Vi gör det inte genom mer makt till det offentliga och mindre till de enskilda medborgarna eller genom en offentlig kontroll över det civila samhället och en avveckling av människors valfrihet. Det är en politik som är liberalismens motsats, som ser individen som objekt och inte ett självständigt subjekt.

Det är en politik som för oss tillbaka till 1980-talets maktlösa medborgare och till en ekonomisk politik som skadade Sverige djupt. Som födde segregation och skapade nya motsättningar grupper av människor emellan.

Det är inte liberalism.