Frågan om vart Storbritannien är på väg är av avgörande betydelse för Europa och för EU. Storbritannien kämpar fortfarande med följderna av den destabilisering som brexit innebar för det brittiska samhället, ekonomin och politiken. När Andy Burnham i dag tillträder som brittisk premiärminister blir han den sjunde sedan brexitomröstningen – ett uttryck för den instabilitet och vilsenhet som har drabbat landet.
Det brittiska missnöjespartiet Reform UK är ett annat uttryck för detta. Partiet har ingen agenda för de ekonomiska reformer som den brittiska ekonomin kräver efter de skador som brexit har orsakat. Det har heller ingen annan utrikes- och säkerhetspolitisk agenda än att vara emot EU och på ett förnedrande sätt underordna sig Trump. Reform ogillar människor som har kommit från andra länder snarare än den politik som har skapat problemen kring invandringen.
Under de senaste åren har Storbritannien tagit allt fler steg för att åter närma sig EU. Som en kompensation för utanförskapet har landet samtidigt vitaliserat sin roll både i Nato och i de koalitioner av villiga länder som på olika sätt stöder Ukraina. Det råder ingen tvekan om att det europeiska Nato som nu måste växa fram behöver ett Storbritannien som är djupt förankrat i det europeiska samarbetet.
Så vart vill Burnham gå? En gång nära lierad med Tony Blair och Gordon Brown har han nu återinträtt i den nationella politiken med erfarenheterna och perspektiven från tiden som borgmästare i Manchester. Därför har han talat mer om decentralisering och i allmänna ordalag om att skapa större utrymme för de olika delar av Storbritannien som ryms inom det förenade kungariket.
Men hur starkt kommer han att stå när det gäller stödet till Ukraina, där Storbritannien trots många andra problem har intagit en stark hållning – först under Boris Johnson och senast under Keir Starmer? Hur kommer han att definiera Storbritanniens roll i en värld där det transatlantiska samarbetet ständigt undergrävs av Trump och hans lojalister och där Europa måste ta ledningen för den fria världen?
Och hur ska han kunna reformera ett Storbritannien med stora strukturproblem och mycket svaga offentliga finanser? Det gör man inte genom att återförstatliga privata företag, höja skatterna och öka de offentliga utgifterna. Det gör man genom att öka tillväxten och handeln, främja nyföretagandet och låta företagsamheten växa i hela Storbritannien.
Hur kommer han att hantera de allt närmare relationerna med EU? Det är en fråga som diskuteras alltmer inom Labour och som sannolikt också kan väckas inom de mer förnuftiga delarna av dagens konservativa parti.
Den tidigare konservative vice premiärministern Michael Heseltine gick för en månad sedan till skarp attack mot de populister inom och utanför det konservativa partiet som utlovade brexit som en lösning på alla problem – och som fick fel därför att de hade fel. Europas behov av att sluta sig samman är i dag starkare än någonsin. Det gäller inte bara den renodlade försvarspolitiken, utan också den politik som kan göra vår del av världen stark i försvaret av demokrati och frihet som övergripande globala värden.
Burnham har i många frågor signalerat en tydligare vänsterinriktning än sin företrädare och även gått längre än vad han tidigare gav uttryck för i den nationella politiken. Han har dolt många av de politiska konflikter som Storbritannien står inför bakom ett allmänt tal om decentralisering. Nu går han in i en tid då han själv står i centrum och inte längre kan decentralisera sitt ansvar.
En tydlig styrka hos honom är att han, åtminstone tidigare, har visat att han står stark mot den populism som präglar Farages Reform UK. Det är en styrka som kan återge Storbritannien dess normala politiska logik och stabilitet. Men då måste han också stå emot den populism som han själv ibland har odlat inom Labour.
Det ligger i Europas och Sveriges intresse att Storbritannien har en stark premiärminister som värnar de gemensamma värden vi delar. Förhoppningsvis kan Burnham återge Storbritannien dess politiska stabilitet genom en politik som söker sig mot mitten med fokus på de avgörande stora frågor som enbart politikens centrum kan ta ansvar för, och gör det möjligt för både det konservativa partiet och Labour att utveckla ett Storbritannien som står starkare i försvaret av de värden som har gjort landet stort. Det kan inte uppnås genom en socialiseringsagenda.
Förhoppningsvis väljer han att göra Storbritannien stort genom att göra det starkt både i Europa och i Nato. Europa behöver ett starkt och stabilt Storbritannien.