Natomötet i Turkiet blev på flera sätt en betydande svensk framgång. Det gäller både synen på vad Sveriges militära förmåga tillför alliansen och det erkännande som svensk försvarsindustri fick.
Att GlobalEye blir en Natoresurs är i sig en stor framgång för svensk försvarsindustri. Därtill kommer överenskommelsen med Tyskland om ett långsiktigt samarbete kring rymdförmåga och nästa generations stridsflyg, den tidigare överenskommelsen med Polen om ubåtar samt en rad andra initiativ. Allt detta sker samtidigt som Sverige nu aktivt bidrar till att bygga ett starkare försvar av Norden.
Parallellt fattades beslut om ett betydligt större Natoåtagande för finansieringen av Ukrainas försvar. Därtill kommer framgången att Ukraina ska kunna tillverka Patriot-system på licens. Det tydliga svenska och nordiska stödet till Ukraina har bidragit till att flytta fram alliansens agenda. Sammantaget handlar det om stora framsteg för svensk säkerhet, svenskt försvar och svensk försvarsindustri.
Rapporteringen i internationella och svenska medier har varit omfattande. Därför är tystnaden från de rödgröna partierna desto mer talande.
Skälet är enkelt. En rödgrön regering hade varken kunnat eller velat åstadkomma detta.
De invändningar som kommit från socialdemokratiskt håll har, såvitt jag kunnat se, främst handlat om att Ulf Kristersson tog emot en symbolisk gåva i form av en pistol från Erdoğan eller att regeringen borde ha ägnat mer tid åt att kritisera den turkiska regimen än åt att stärka Europas försvarsförmåga.
Det hade oavsett hur rätt det är att kritisera Turkiets regering varit direkt ansvarslöst att i detta sammanhang bryta den enighet som växte fram kring stödet till Ukraina och den ökade Natoförmågan. Om framgångarna för svensk försvarsindustri och svensk säkerhetspolitik har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot varit märkbart tysta.
När det gäller GlobalEye har Magdalena Andersson tidigare i utmäkrrt sig med idén att de nordiska länderna skulle fås att finansiera ett svenskt system. Förslaget syftade snarast till att minska Sveriges egna försvarskostnader än till att stärka Nordens eller Natos samlade förmåga. Det var så lite ledarskap man kan tänka sig. Det väckte heller inget större intresse och försvann snabbt ur debatten.
Frånvaron av diskussion om de verkliga framgångarna i Ankara beror på att en rödgrön regering inte hade kunnat visa upp motsvarande resultat. Något alternativ har inte presenterats. I stället har man tyst accepterat utvecklingen, samtidigt som den egna tidigare politiken helst lämnas därhän.
I stället har delar av Socialdemokratin och opinionsbildare som önskar ett regeringsskifte valt att göra Ulf Kristersson till huvudfrågan. Fokus flyttas från politikens innehåll till personliga angrepp. Kulturkrigets logik får ersätta den sakpolitiska diskussionen.
Det är ett fenomen som importerats från USA. När politiken inte längre räcker till blir motståndaren viktigare än sakfrågorna. Det kallas bland trollfabrikernas specialister för ”characters assassination”. Det är för många lättare än att ta debatt om våra viktiga vägval.
Vi ser det hos ledarsidor som dag efter dag beskriver regeringens företrädare som ohederliga, falska, giriga eller korrupta. Vi ser det också i den socialdemokratiska trollfabrik som systematiskt försöker bedriva ett politiskt karaktärsmord på Ulf Kristersson men också på människor i hans närhet.
Ett exempel är hur en person under falsk identitet tog sig in i familjens privata verksamhet. I kulturkrigarnas efterhandsförklaringar har detta närmast beskrivits som en tjänst åt Säkerhetspolisen, som om syftet vore att hjälpa myndigheterna och inte att bedriva politiskt motiverat spionage mot en familj.
Ett annat exempel är tidigare socialdemokratiska ministrar som öppet skriver om sitt personliga förakt för Ulf Kristersson. Ett tredje är misstänkliggörandet av att hans hustru fått en prästtjänst i Svenska kyrkan, trots att ingen har kunnat peka på något felaktigt i rekryteringen.
Det är en smutsig form av opinionsbildning. Och det är anmärkningsvärt att debattörer som gärna framställer sig som bärare av högre moraliska ideal inte tycks reflektera över hur nära de själva hamnar det politiska hat och de drev de annars säger sig vilja bekämpa.
Vi ska vara på det klara med att detta ytterst drivs av att Socialdemokraterna aldrig har varit så politiskt svaga som nu. För dagens socialdemokrater är det svårt att hävda att meriterna från regeringsåren 2014–2022 gör dem till ett bättre regeringsalternativ.
Tvärtom präglades dessa år av återkommande misslyckanden. Det gällde såväl hanteringen av konkreta säkerhetsfrågor som den ekonomiska politiken, migrationen, kriminaliteten, energipolitiken, klimatpolitiken samt försvars- och säkerhetspolitiken.
Målet sades vara att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Resultatet blev i stället att Sverige under flera år tillhörde de länder med högst arbetslöshet i unionen. Samtidigt genomfördes inte en enda större strukturreform som stärkte tillväxten eller förbättrade Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.
Regeringen förlorade budgetomröstningar och hamnade i återkommande regeringskriser. Magdalena Andersson tvingades göra långtgående eftergifter till en politisk vilde med kommunistisk bakgrund för att säkra regeringsmakten, med konsekvenser också för svensk säkerhetspolitik.
På migrationsområdet var regeringen länge passiv. Inte nog med det – de som ville strama upp politiken anklagades för att underblåsa främlingsfientlighet. Debatten om hedersförtryck möttes under lång tid av anklagelser om rasism eller islamofobi, både från regeringens utredare och ansvariga företrädare.
Migrationslagstiftningen blev alltmer inkonsekvent och Sverige förlorade successivt kontrollen över flyktingströmmarna. Rättsstatens förutsebarhet ersattes allt mer av politiska improvisationer.
Utvecklingen på kriminalitetens område följde samma mönster. Den växande gängbrottsligheten tonades ned, och varningar avfärdades. Problemen beskrevs som överdrivna eller påstods vara uttryck för främlingsfientliga föreställningar om invandring och klanstrukturer. Under tiden växte den organiserade brottsligheten till ett av Sveriges största samhällsproblem.
Inte heller försvars- och säkerhetspolitiken klarade verklighetens prövning.
Socialdemokraterna motsatte sig in i det sista ett svenskt medlemskap i Nato. Försvaret fortsatte att vara underfinansierat, och så sent som 2022 hävdade S att det inte var möjligt att höja försvarsanslagen över 1,5 procent av BNP till 2025. Med den finansieringsmodell som då gällde hade detta i praktiken inneburit en fortsatt urholkning av försvarsförmågan.
När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina var regeringen dessutom sen med att dra de säkerhetspolitiska slutsatserna. Andersson undvek inledningsvis att beskriva angreppet som en fullskalig invasion och varnade fortfarande för att ett svenskt Natomedlemskap kunde destabilisera den europeiska säkerhetsordningen.
Det militära stödet till Ukraina avvisades först med hänvisning till att det skulle strida mot svensk praxis. Efter ett växande politiskt tryck ändrades linjen, men de första leveranserna begränsades till hjälmar och pansarskott.
Även Natoansökan kom sent. Socialdemokraterna försökte länge undvika frågan. Först när Ulf Kristersson gjorde medlemskapet till en central valfråga och Finland tydligt valde väg blev det politiskt möjligt för regeringen att ändra kurs. Sverige ansökte om medlemskap först tre månader efter den fullskaliga invasionen.
Energipolitiken utvecklades på samma sätt.
Fyra kärnkraftsreaktorer avvecklades, vilket ökade beroendet av fossil kraftproduktion och försämrade försörjningstryggheten. Därmed bröts också en lång svensk tradition av att kombinera hög industriproduktion med mycket låga koldioxidutsläpp. Om reaktorerna hade varit kvar hade Sverige kunnat minska sina utsläpp ytterligare samtidigt som elsystemet varit betydligt starkare.
När S lämnade över regeringsansvaret 2022 präglades Sverige av hög inflation, snabbt stigande räntor och en ekonomi som tappat fart. Statsskulden var fortfarande låg i ett internationellt perspektiv men likväl högre än den är i dag.
Det är svårt att finna två mandatperioder i modern svensk politik med fler misslyckanden inom så många centrala politikområden. Man får gå tillbaka till 1980-talets socialdemokratiska ekonomiska politik – med överhettning, regleringar och löntagarfonder – för att hitta en period med jämförbara strukturella problem.
Socialdemokraterna hoppas nu kunna göra en politisk tillgång av att de säger sig ha bytt uppfattning i snart sagt alla dessa frågor. Men förändringen har inte drivits av dem själva. Den har kommit därför att de borgerliga partierna, tillsammans med Sverigedemokraterna, har flyttat den politiska agendan.
I ingen av de stora frågor som i dag är avgörande för Sveriges framtid har Socialdemokraterna varit den ledande kraften. De har varit bromsande, motvilliga eller direkt avvisande, för att först i efterhand acceptera den politik de tidigare bekämpade.
Det är ett svagt utgångsläge för ett parti som vill återta regeringsmakten.
Resultaten från den borgerliga regeringen börjar nu tala sitt eget språk.
Svenska hushåll har i dag omkring 5 000 kronor mer i månaden att röra sig med än de annars skulle ha haft. Det hade inte blivit verklighet med en rödgrön regering, och det kommer att urholkas om en ny rödgrön skattehöjarpolitik genomförs.
Statsskulden är lägre än 2022, trots kraftigt ökade satsningar på försvaret – satsningar som Socialdemokraterna då hävdade inte var möjliga att genomföra.
Inflationen har fallit kraftigt från de nivåer som rådde när den socialdemokratiska regeringen lämnade makten. Räntorna har stabiliserats och svensk ekonomi växer åter snabbare än genomsnittet i EU, med utsikter att tillhöra de starkaste tillväxtekonomierna.
Den grova brottsligheten visar för första gången på länge tydliga tecken på att pressas tillbaka. Antalet skjutningar har minskat och allt fler ledande personer inom den organiserade brottsligheten sitter frihetsberövade.
Migrationen är åter under kontroll.
Sverige hör till de länder som snabbast bygger upp sin militära förmåga. Socialdemokraterna ja till de ökade försvarsanslagen men nej till den finansiering som gör dem möjliga.
På energiområdet har även Socialdemokraterna i praktiken accepterat att ny kärnkraft behöver byggas – trots att det var deras egen politik som ledde till avvecklingen av fyra fungerande reaktorer.
Sverige har dessutom utvecklat Europas djupaste kapitalmarknad, en av våra viktigaste konkurrensfördelar inför framtiden. Ändå driver de rödgröna förslag som riskerar att punktera just denna styrka.
På välfärdsområdet vill Socialdemokraterna begränsa den valfrihet som hundratusentals människor använder varje dag. Konsekvenserna skulle bli färre alternativ för medborgarna och sämre förutsättningar för utvecklingen av välfärdens kvalitet. Nedläggningarna blir de största nedläggningar av välfärd som genomförts i ett modernt samhälle.
Den ekonomiska återhämtning som nu växer fram riskerar samtidigt att brytas av en politik med kraftigt höjda skatter på arbete, investeringar och bostäder. Till detta kommer krav på kortare arbetstid samtidigt som de offentliga utgifterna ska öka.
Den ekvationen går inte ihop.
Det är därför den egna politiken sällan står i centrum. För hur ska man kunna föra trovärdig utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik i händerna på Mp och V? Hur ska man kunna bekämpa den antisemitism som infekterat V och som S alltför ofta är tysta till. Hur ska man kunna förklara höjda skatter på hushåll och jobb?
I stället flyttas fokus till personerna. Men personangrepp förändrar inte verkligheten och gör inte bristen på egen politik mindre allvarlig. De döljer bara avsaknaden av ett eget alternativ.
Kulturkrigandets första offer är verkligheten och proportionerna. Men dess sista offer är den egna politiken.
När debatten reduceras till smutskastning och misstänkliggöranden blir man till slut en spegelbild av det man säger. Men utan politiskt alternativ som människor kan lita till. Det är ingen hållbar grund för att leda ett land. S har som främsta löfte att upprepa sitt misslyckande från de två tidigare mandatperioderna. Högre inflation, högre skatter, högre arbetslöshet och en förvirrad försvars- och säkerhetspolitik. Det är ett svagt löfte i en värld som kräver styrka.