Vi lever i en tid av krig i Europa. Rysslands angrepp mot Ukraina är ytterst ett hot mot hela Europa, men allra mest mot det nordiska och baltiska området. Östersjön, de baltiska staterna, Finland, den ryska ambitionen att skapa en egen kontrollerad landförbindelse till Kaliningrad, Arktis och Atlanten ingår alla i den strategiska helhet som präglar Rysslands aggression mot Europa och västvärlden.
Samtidigt har vi ett USA som gör anspråk på ett nordiskt lands territorium, hotar med handelskrig och från den ena dagen till den andra ifrågasätter Nato som organisation. I Persiska viken pågår en konflikt där Irans ambition att kontrollera Hormuzsundet och den iranska regimens förmåga att destabilisera regionen riskerar att få långtgående konsekvenser för världsekonomin. USA politik har där misslyckats på ett sätt som varit både allvarligt och förödmjukande, med följder som vi ännu inte kan överblicka. Samtidigt ser vi en fortsatt utveckling i USA där demokrati och rättsstat faktiskt trängs tillbaka – inte som en upplevd föreställning i ett politiskt kulturkrig, utan som en reell utveckling.
Kina strävar efter global dominans på diktaturens villkor. Landet hotar Taiwan och använder samtidigt handel, investeringar och ekonomiskt beroende som verktyg för att öka sitt inflytande över andra länder.
De nordiska länderna utgör en idyllisk ö i denna värld. Detsamma kan inte sägas om stora delar av Europa, där länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har fått oroväckande stora politiska rörelser som på olika sätt vill göra gemensam sak med Trump eller, i vissa fall, både Trump och Putin.
I denna värld och i detta Europa är varje nordiskt lands framgång en framgång för oss alla. Varje nordiskt lands styrka stärker hela Norden. Sveriges framgångar i det nyss avslutade Natomötet i Ankara är bra för oss alla. Det är en viktigare nyhet än den upprörda fjantrapporteringen om att Erdogan gav regeringscheferna en pistol, som om detta vore någon fråga överhuvudtaget. Sveriges och Finlands deltagande och agerande i Nato har stärkt hela Norden.
När jag tar del av den småsinthet, avundsjuka och inskränkthet som vissa debattörer nu riktar mot Norge och landets framgångar i fotbolls-VM blir jag generad som svensk. Begreppet skämskudde känns nära. Inte minst på vissa kultursidor märks en märklig vilja att sätta Norge på plats. Till och med den norska uppmaningen att ”ro” har blivit ett föremål för hån.
Men just detta ”ro” är något som med humor och glädje förenar norrmännen. Från Stortinget till Försvarsmakten, från skolklasser till läktare deltar människor med samma glimt i ögat. Det är en härlig känsla – och en känsla vi borde kunna dela.
Vi blir inte mindre för att Norge är framgångsrikt, vilket en del människor med mindervärdeskomplex tycks tro. Tvärtom blir vi större, därför att vi är en del av en nordisk familj vars samhällen formats av demokratins stabila ideal, människors jämbördighet och jämställdhet samt en tolerans och öppenhet som gjort våra länder till några av världens mest framgångsrika när det gäller innovation, välstånd, tillit och frihet.
Det är med glädje jag ser Norge vinna och ro. Jag tycker att hela Norden ska ro. I den värld vi lever i behöver vi den gemenskapen, den envisheten och den glädjen.
De kulturredaktörer och debattörer som vill förminska Norge och som låter avundsjuka och mindervärdeskomplex styra sitt resonemang har missat den kulturella öppenhet och den gemenskap som binder Norden samman. Den ene hävdar att norska vikingar inte rodde utan bara seglade, vilket avslöjar en anmärkningsvärd brist på historisk bildning. Den andre tycker att norrmännens ”ro” är löjligt. Själv skäms jag över den – trots allt lilla – gruppsvenskar som nu vill sticka ut i debatten i tron att de har ett intressant budskap men bara hemfaller åt inskränkthet.
I den värld vi lever i är det viktigare än någonsin att se den nordiska gemenskapen som en kulturell, ekonomisk och säkerhetspolitisk styrka. Det är en av demokratins främsta tillgångar och en av de öppna samhällenas största fördelar.
De må stå där i sin motvind. Jag föreslår att vi andra i stället ber våra norska vänner om ursäkt för denna svenska småsinthet – och sedan ror vi tillsammans. För Norge. För Norden. Det gäller inte bara fotbollen men det vore härligt med ett nordiskt lag i finalen,