Demokratin är den viktigaste grunden för ett fritt och mänskligt samhälle. Den ger oss inte bara möjligheten att avgöra vilken politik som ska styra lagstiftning och regering. Den ger också individen frihet att växa – som människa och tillsammans med andra. Friheten att välja, friheten att uttrycka sina uppfattningar, sin kritik och sina idéer, liksom friheten att skapa nytt inom samhällslivets alla områden.
Demokratin har alltid varit hotad. Totalitära idéer står i motsats till respekten för individens rättigheter och den enskilda människans fria val. Kommunismens samhällsutopi betraktades länge som intellektuellt överlägsen och progressiv av många intellektuella och vänsterpolitiker. I dag är det få som öppet vill erkänna att man i praktiken blev nyttiga idioter åt regimer skyldiga till några av mänsklighetens grövsta brott. Stalin och Mao hör till historiens värsta massmördare. De som då stoltserade med sin radikalism försöker i dag framställa den som ett uttryck för social medvetenhet, som om planekonomi, fattigdom och massmord vore ett ungdomligt misstag snarare än ett moraliskt haveri.
Nazismen drog också med sig många under sin framväxt. Resultatet blev en av Europas mörkaste epoker, präglad av förakt för människovärdet, rasbiologi och en kult av våldet. Liksom kommunismen förnekade den den enskilda människans okränkbara värde och rätt. Den lämnade efter sig ett Europa i moraliska, mänskliga och materiella ruiner.
Även i vår tid är demokratin hotad. Kina är en framväxande supermakt som fortfarande visar samma förakt för mänskliga fri- och rättigheter som under Mao, även om den ekonomiska utvecklingen gett människor ökat välstånd och visst utrymme för privata initiativ. Medborgarnas frihet är däremot fortfarande underordnad statens makt. Putins Ryssland är en diktatur präglad av korruption, maktbegär och våld. Liksom alla diktaturer bygger den på rädsla för folkstyret och därför också på våldets legitimitet. Runt om i Europa växer samtidigt rörelser som förminskar individens frihet och sätter kollektivet över människans rättigheter.
De finns inom nationalistiska rörelser som AfD och Le Pens parti. De finns bland grupper som öppet stöder Hamas och Iran. De finns också inom vänstergrupper som fortfarande romantiserar det revolutionära våldet. I Storbritannien, Frankrike och Tyskland ser vi rörelser som öppet utmanar den liberala demokratins värden. Vi måste ta dem på största allvar – och vinna den demokratiska debatten mot dem.
Just därför är det allvarligt när demokratibegreppet missbrukas för att misstänkliggöra politiska motståndare. Inför det förra valet hävdades att demokratin stod på spel om Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Antingen var det ett medvetet falskt påstående eller en verklighetsfrånvänd föreställning. Ett normalt regeringsskifte i en fungerande demokrati är inte ett hot mot demokratin – det är ett uttryck för den.
Vi ser samma missbruk på område efter område. När Socialdemokraternas kommersiella lotteriverksamhet avslöjades med att systematiskt vilseleda äldre försvarade sig företrädarna med att kritiken egentligen var en attack mot demokratin. Samtidigt försvarade de en lagstiftning som gav just deras egen lotteriverksamhet särskilda förmåner.
När anslagen till folkbildningen minskas av budgetskäl eller därför att vissa organisationer visat sig finansiera extremism sägs demokratin vara hotad. När public service inte får den anslagsökning man önskar sägs demokratin vara hotad. När opinionsbildande organisationer inte får de statliga bidrag de vill ha hävdar de att demokratin är i fara, som om deras yttrandefrihet vore beroende av statlig finansiering.
Det speglar en syn på demokratin som hörde de så kallade folkdemokratierna till. Där vävdes staten och de godkända organisationerna samman, och offentliga medel användes för att gynna de uppfattningar makten ansåg riktiga.
Att Socialdemokraterna inte längre kan finansiera sin verksamhet genom ett lotteri som en gång speciallagstiftades till deras fördel hotar varken demokratin eller deras möjlighet att göra sin röst hörd. De är dessutom fortfarande politikens ekonomiskt starkaste parti, med störst offentligt stöd och utöver det omfattande finansiering från fackliga organisationer.
De som säger att Sverige har blivit tystare redovisar sällan vad de menar. Samhällsdebatten är livligare än på länge. Ingen hindras från att uttrycka sina åsikter. Tvärtom har fler människor än någonsin möjlighet att delta i det offentliga samtalet.
Sverige har inte blivit tystare. Sverige är ett fritt och öppet samhälle med en stark demokrati. De som gör andras finansiering av den egna verksamheten till måttstock för demokratins tillstånd missbrukar själva demokratibegreppet. De som påstår att ett regeringsskifte hotar demokratin urholkar dess innebörd. I en tid då demokratin verkligen utmanas försvagar de dess viktigaste försvar genom att använda ordet som ett partipolitiskt tillhygge. De är demokratins månglare i templet.
En stor del av dem vill återföra Sverige till den ordning som präglade 1980-talet, med monopol på centrala samhällsområden, begränsad valfrihet och en utveckling mot löntagarfonder som hade gjort Sverige till en socialistisk ekonomi. De vill minska människors möjligheter att välja skola, vård och omsorg. Det innebär inte att de vill avskaffa demokratin, men att de vill minska den liberala demokratins sfär genom att ge staten större makt på det civila samhällets och individens bekostnad.
Andra menar att endast en socialdemokratisk statsminister kan värna den liberala demokratin, samtidigt som de vill återgå till den politik som fördes under de två senaste socialdemokratiska mandatperioderna. Det var en tid då kriminaliteten tilläts växa samtidigt som krav på en stramare politik avfärdades som främlingsfientlighet eller rasism. Migrationspolitiken präglades av godtycke och bidrog till segregation, utanförskap och ett växande hedersförtryck. Regeringen motsatte sig ett svenskt Natomedlemskap samtidigt som försvaret under lång tid försvagades trots Rysslands krig mot Ukraina sedan 2014. De ville göra staten starkare på medborgarnas bekostnad. De som menar att denna politik värnar den liberala demokratins värden har låtit kulturkrigets logik fördunkla det liberala.
Det är fullt legitima politiska uppfattningar att vilja ha en större stat och mindre utrymme för enskilda människors val. Men när man hävdar att alternativet – en stat som är stark där den måste vara stark men som lämnar utrymme för fria människor och fria institutioner – hotar demokratin, då urholkar man demokratibegreppet.
När varje valförlust beskrivs som ett angrepp på demokratin förlorar ordet sin kraft. Då blir det svårare att mobilisera mot de verkliga fienderna till den liberala demokratin: de auktoritära regimer, extremistiska rörelser och totalitära idéer som faktiskt vill avskaffa den.
I en tid när demokratin och rättsstaten åter är under angrepp behöver vi starka begrepp. Den som använder demokratins begrepp som ett partipolitiskt slagträ devalverar dess betydelse. Därför är de demokratins månglare i templet.